Svensk armbrytning har gått från en ganska oorganiserad historia till ett välordnat förbund; Nu med ett 30-tal klubbar och uppemot 300 deltagare på de nationella mästerskapen. Men den bonniga stämpeln har bitit sig kvar, och de flesta av de stora namnen kommer från mindre orter där de inte haft mycket annat för sig än att bryta arm. Mycket helylle, om man säger så. Den bilden kan du glömma, Starta om, och installera uppdateringarna. Möt Sarah Bäckman.
Reportaget ursprungligen infört i BODY 310, maj 2010. Vid årets VM i Las Vegas vann Sarah Bäckman sin viktklass (-65 kg) och kan nu titulera sig som världmästare
även i seniorklassen.
Foto: Marcus Syvertsen
Bilderna tagna på Tullinge Gym
- Namn: Sarah Bäckman
- Ålder: 18 år
- Vikt: 66 kilo
- Tävlar för: Team Stockholm Armwrestling och Svenska landslaget.
- Sponsorer: Tullinge Gym. Det finns plats för fler, men jag vet inte, de kanske har många med 4 VM-guld att välja på.
Fram till och med 2009 har fröken Bäckman tävlat som junior, och det med den äran. Av Sveriges 20 medaljer på VM i Italien tog hon fyra (4!) stycken på egen hand. Guld i höger och vänster som junior, och brons och silver i höger som senior. Ett minst sagt starkt avslut på juniorkarriären, och flygande inledning på seniorkarriären.
Att man precis som i de flesta andra kampeller kraftsporter tävlar i viktklasser gör ibland att folk har lite svårt att jämföra, och visst är det så att det finns klasser som är tuffare än andra, där det finns mer och bättre motstånd. På damsidan är det 60-, 65- och 70-kilosklasserna som är prestigeklasserna framför andra. När tjejerna möts över viktklassgränserna så dominerar man i de här klasserna även mot tungviktarna.
Vikten har väl annars varit en ganska stor fråga i livet?
– Ja, det var faktiskt armbrytningen som fick mig att börja gå ner i vikt. Jag älskade att äta och gjorde just ingenting fysiskt. Som femtonåring började jag bryta under nians hösttermin, och gick ner i vikt av att jag började göra något överhuvudtaget.
Som mest vägde jag 85 kg, och ett år senare vägde jag 57. Det var alldeles för snabbt, och jag fick problem med ätstörningar. Nu väger jag 66 kg, och har märkt att jag är som starkast runt 70, då kan jag äta som jag vill och ha en bra balans. Men det var armbrytningen och promenader som fick mig att gå ner i vikt. Träna på gym började jag inte med förrän i september 2007 på uppmaning av min idrottslärare. Då följde jag inget program utan kollade lite själv och så visade min idrottslärare. Fortfarande så hade jag inte riktigt koll på var jag ville viktmässigt, utan det blev resultaten i armbrytning som blev måttstock och väckarklocka. Hösten 2007 gick Flens Armfight och jag dominerade fullständigt i de klasser jag ställde upp i.
Två veckor senare gick en av de andra stora svenska tävlingarna, Blockbrytet i Gävle, och då vägde jag 8 kg mindre och fick stryk av alla. Då bestämde jag mig. Jag ville inte vara smal, snygg, olycklig och förlora i armbrytning.
Med den insikten blev 2008 året då Sarah på allvar fick ett internationellt genombrott i armbrytarvärlden.
– SM i Vimmerby 2008 gick inte bra, jag vann bara ett guld, men bestämde mig strax därefter att åka till EM i Norge. Jag tog EM-guld, och levde inspirationsmässigt på det hela året. Jag började bli bjuden till internationella tävlingar, och fokuserade på VM i Kanada. Med dubbla guld där så kan man lugnt säga att alla mål uppnåddes, minns Sarah.
Hon fortsätter:
– På nyårsafton 2008 skrev jag en lista med allt jag ville göra 2009. Allt på den listan har jag gjort, utom att vinna Nemiroff i vänstern eftersom jag var skadad (proffstävling i Polen som räknas som världens i dag mest prestigfyllda tävling). Å andra sidan kom jag tvåa i högern där.
På den listan står förutom det bland annat dubbla EM-guld och dubbla VM-guld. Check.
På EM fick du dessutom oannonserat pris som snyggaste armbryterska, och det svenska förbundet protesterade. Hur kändes det?
– Först kändes det jättekonstigt. Jag menar, hela Europa hyllade och så var det sura miner bland svenskarna. Först trodde jag att det var avundsjuka och jantelag, men sen när jag kom och pratade med folk så förstod jag vad problemet var. Folk var där för att tävla i armbrytning, inte för att förlora mot mig i en skönhetstävling de inte visste om. Men det var ju ändå kul.
Man blir imponerad av din målmedvetenhet i träningen. Är du den armbrytare i Sverige som tränar effektivast?
– Jag vill inte säga att jag tränar effektivast, men jag vet vad jag gör, och varför. Många tränar alldeles för planlöst.
Utöver gymträningen, hur mycket armbrytning tränar du?
– Två till tre gånger i veckan, beroende på hur sliten jag känner mig. Det är nästan lite för mycket, men jag mår bra, och det gäller att lyssna på kroppen.
Armbrytare har ju möjlighet att tävla med båda armarna, men de första åren var väl du vänsterspecialist?
– Ja, det kändes inte naturligt att träna högern. När jag började träna två gånger i veckan så var det vänstern som kändes naturlig, och jag hatade verkligen att träna högern. Jag tänker så att säga med vänstern rent tekniskt i armbrytning, om det är något man vill prova. Det var inte förrän efter VM-guldet i Kanada 2008 som det lossnade och jag började satsa på högern. Jag är inte vänsterhänt, utan skriver med höger, däremot är jag starkare i vänster på gymmet.
Du gör ju en del armbrytarspecifika övningar på gymmet också, vad handlar det om för vikter där?
– Den som är enklast att sätta en vikt på är vanliga ”wrist curls” för underarmarna. Där kör jag med 35-kilos hantel.
SARAHS TRÄNING
- Måndag: Bröst, biceps, underarmar
- Tisdag: Armbrytning
- Onsdag: Rygg, baksida axlar
- Torsdag: Armbrytning
- Fredag: Vila
- Lördag: Axlar, triceps
- Söndag: Ben. Men jag har precis börjat träna ben, har bara hållit på i sex veckor.
Även om armbrytning är Sarahs specialitet så är tuff styrketräning basen i hennes träning.
Du har nu avslutat en makalös juniorkarriär, och får nu tävla enbart i senior. Hur känns det?
– Jätteskönt, hela 2009 ville jag ingenting hellre än att dominera
vuxenvärlden. Jag har ju placerat mig i senior förut med. I och med att
jag har dubblat har jag haft fyra tävlingsdagar på mästerskapen, nu kan
jag lägga allt fokus på två dagar. Det kommer att göra skillnad.
Du
har fortfarande några stora namn framför dig på den svenska
overallrankingen. Jag tänker på Heidi Andersson, Fia Reisek och Malin
Kleinsmith. Vad säger du om dem?
– Grejen är att jag inte har mött de framför mig på mästerskapen, vi har inte varit i samma klasser. Så vi får väl se.
Har du några förebilder?
– Det är klart att Heidi Andersson med allt hon har uppnått och allt hon
gör har betytt mycket, men idag så är hon snarare en konkurrent än
idol. Annars är det Irina Makeeva och John Brezenk (världens bästa
kvinnliga respektive manliga armbrytare alla kategorier).
Blir det VM-guld som senior i år?
– Ja. Finalen går på min 19-årsdag i Las Vegas. Då ska jag fan vinna!
Vem spöar du i finalen?
– Heidi Andersson eller Erina Gladkaya. Jag har tio månader på mig. Jag
vet vad jag ska göra. Det är helt upp till mig själv om jag ska vinna
eller inte.
Ett till synes ynka hinder för att överhuvudtaget ta
sig till VM är dock att Sarah måste vara sämst tvåa på SM i Storuman den
16-17 april. Det har hon ju i och för sig inte haft något problem med
de senaste fyra åren.
VM-guld eller inte i Las Vegas, så är det
bara att konstatera, svenska armbrytning kommer aldrig mer att bli sig
lik. Sarah har blivit stor.
SARAHS MERITER
Som junior
- 4 SM-guld
- 3 EM-guld
- 4 VM-guld
Som senior
- 1 SM-guld
- 2 EM-silver
- 1 VM-silver
- 1 VM-brons
Och en massa medaljer och segrar i mindre tävlingar…
Hon är stark. Hon är snygg. Hon är Sarah.
