Varför ska man besöka SM i Bodybuilding?

Publicerad 2012-10-03 05:00

Lördagen sålde slut förra veckan (några få biljetter kommer finnas till salu i kassan lördag morgon). Biljetter till söndagens tävlingar (alla seniorklasser i bodybuilding) finns dock fortfarande kvar. Att besöka utställarområdet och fynda bland SM-montrarna är gratis. Varför du bör svänga förbi för att mingla får du veta här nedan...

Biljetterna till söndagen finns till salu till och med 12.00 i morgon torsdag hos tickster.com (de biljetter som blir över säljs på plats). På tävlingens facebookevent kanske du hittar någon att samåka med?

Missa dessutom inte årets chans att hänga med branschens allra främsta, mingla och se uppträdanden i toppklass, och samtidigt också låta mat & dryck fullborda tillvaron på BODYs SM-fest!

Här är en favoritartikel av Alan Bergström i repris, som förklarar "Varför ska man gå och titta på SM i Bodybuilding?":

Det totala, hämningslösa vansinne en byggartävling är kan bara upplevas och får bara inte missas. Jag har själv aldrig stått på en tävlingsscen, jag skulle inte ha viljan eller ens orken att ta mig dit. Ändå. Jag tycker att en bodybuildingtävling är det absolut, utan tvekan, roligaste man, i evenemangsväg, överhuvudtaget kan vara med om.

[Artikeln ursprungligen införd i B&K inför SM 1995...]

Jag kommer aldrig att glömma första gången jag tog med min, i byggarvärlden ännu helt oinvigda, tjej på hennes första bodybuilding-SM. Till en början hade hon varit osedvanligt motspänstig. Eftersom hon tidigare varit elitgymnast hade hon varit i och sett idrottshallar och tävlingar till leda ansåg hon.

– Jamen du har aldrig varit på en byggartävling, vädjade jag.
– Tävling som tävling ansåg hon. Jag har fått nog av svettlukt, sunkiga överdragsoveraller, ett jävla liv samt en publik som bara består av de närmast sörjande.
– Det är inte alls så. Jag lovar, försäkrade jag. Till slut gick hon, mer än avmätt, i alla fall med på att hänga med.

Året var 1990 och baggypantsen hade skördad stora, för att inte säga monstruösa framgångar i antal försålda par. Nyhetens behag gjorde också att vilka mönster som helst var gångbara. Tekoindustrin hade äntligen hittat en avsättning för kilometervis med ljusblått tyg med påtryckta teddybjörnar i kulörta färger. Dock fyllde inte alla bärare av dess "pants" riktigt upp dem varför de mest påminde om storkar som förirrat sig in i ett påslakan som de febrilt kringsnubblandes nu försökte göra sig av med.

De baggybärare som dock fyllde ut sina brallor fångade däremot Katarinas hela och odelade förtjusning. "Dom ser ut som jätte-jätte-babys", sa hon lyckligt. Visst kunde de, med sina rakt utstående knäböjsrövar, utanpåsockar och barnkammartapetinspirerade mysbyxor, för den oinvigde ge ett intryck av att vara stigna direkt ur en pampersreklam. De inte alltför (eller kanske de mest) trendkänsliga hade även lyckas kombinera ihop denna tidigare omnämnda "outfit" med loafers, ylletröja och skinnjacka - gärna turkos med ärmar i cerise. Jag undrar fortfarande vad Ingrid Schrewelius skulle ha sagt innan hon gått hädan av ett överslag i mellanhjärnan?

Vi vandrade vidare genom Expohallen, passerade träningsredskap och kosttillskott medan hon oförtrutet pekade och frågade: "Ska man göra sådär?", "Kan man det?" "Ska man äta det där?" "Hela hinken?", "Vad är det där?", Hur blir man SÅDÄR?". Det hade för henne öppnats en helt ny värld bestående av träningsmaskiner i futuristiskt bockat järn och piller-pulver-salvor för att bli hård-grov-brun.

Den första jag träffar på är Monica Riscoll. På sin Västeråsdialekt förklarar hon att hon inte kan kramas utan risk för att jag skulle bli alldeles kladdig. Hon skrattar och flamsar och förklarar att hon är alldeles snurrig innan hon i plötslig panik säger:
– Jag måste gå på toaletten, jag har druckit säkert tio liter vatten idag. Katarina är helt stum. Jag träffar lite gamla gymbekanta och vi byter lite kommentarer som "fan vad hård du är", "vad fet du är, nu får du allt ta och dra ner dig", "hur går det med träningen". Vi snackar delta, pecs och soleus och buggar. Vi snackar ris, pasta, potatis och grenade aminosyror.

"Jag förstår ingenting, säger Katarina. Ena sekunden verkar de befinna sig i någon slags mental kuvös för att i nästa stund bete sig och prata som medicinstuderande.

– Vill du gå? frågar jag.
– Aldrig i livet, det här är sjukt kul.

Då. Just då kommer Yvonne Rosell. I en urringad, kort röd klänning och pumps kommer hon fram och morsar. Hon har precis vunnit VM och ska gästposa på expot, vilket gör att hon är i helt klart bra form. Jag gratulerar henne, vi snackar lite och hon lägger av ett av sina karaktäristiska gapflabb varpå venerna på pecsen börjar slingra sig som epileptiska daggmaskar. "Jösses". Katarinas ögon höll på att hoppa ur socklarna.

Vänta du tills tävlingen börjar, tänkte jag.

Vi går upp till kaféet, vi har precis hunnit sätta oss när en av de tävlande kommer fram till vårat bord. Utan att presentera sig för Katarina, utan ansats till den minsta lilla normala artighetsfras drar han upp tröjan och trycker magen.
– Du ser ut som en jävla mumie, säger Katarina som härsknat till över hans bristande respekt. Han vänder sitt urholkade ansikte mot henne med en min som om han först nu hade uppfattat hennes existens och utbrister:
"Säger du det". "Tack", säger han sen glatt och går iväg med en nyvunnen spänst i stegen.

– Sa jag nåt bra?
– Det kan man säga.
– Det var inte meningen, dom är verkligen helknasiga.

Snubben vid bordet bredvid oss vänder sig helt oprovocerat mot oss, varefter han säger: "Jag drog ner mig i går men idag har jag ätit på som aldrig förr". Naturligtvis utan att tala om vem han var eller varför han burit sig åt på det viset. Som om det vore den självklaraste sak i världen. Det var det inte för Katarina.

– Själv känner jag mig lite bulkig, svarar Katarina utan att veta vad det betyder. Bara nåt som hon snappat upp och nu bestämt sig för att pröva. Det visade sig vara för henne ett fatalt misstag. Innan hon vet ordet av är hon nämligen föremål för en halvtimmes utläggning om huruvida hon bör äta potatis eller inte beroende på hur mycket östrogen hon har i kroppen.

Hon räddades endast av att speakern, "Uffe B", påannonserade att tävlingarna nu började. Med stigande förvåning betraktade hon helt stum viktklass efter viktklass. För att ibland utan för en sekund släppa scenen med blicken fara ut i en spontan glädjeapplåd. Snart var vi också, tillsammans med två bänkgrannar, Maria och Christer Söderberg (för tillfället iförd skogshuggarskägg), inbegripna i att tippa pallplats. Katarinas ordförråd berikades ytterligare med ord som: "grishård, grisfet, rippad, räfflad, tryck, flex och röntgenplåt". Våran diskussion avbröts bara då och då av Janne Malmqvists tutförsedda bygghjälm som ylade då och då.

Det totala, hämningslösa vansinne en byggartävling är kan bara upplevas och får bara inte missas. Jag har själv aldrig stått på en tävlingsscen, jag skulle inte ha viljan eller ens orken att ta mig dit. Ändå. Jag tycker att en bodybuildingtävling är det absolut, utan tvekan, roligaste man, i evenemangsväg, överhuvudtaget kan vara med om. Finns det överhuvudtaget något idrottsevenemang där det är sådant outsägligt nöje att bara se på publiken? Men vare sig man talar om de i stolsraderna eller de på scenen så gäller: Galnare, underbarare människor får man leta efter. Eller egentligen behöver man inte leta – man går på SM i Bodybuilding.

Hur det gick för de tävlande då, 1990, är historia nu. Hur det kommer att gå på årets SM är ännu oskriven historia. Se till att vara med och skriv den du också.