Body träffar Isabella von Weissenberg – tjejen som började träna 2013

Foto: Seth Janson.

Body träffar Isabella von Weissenberg – tjejen som började träna 2013

Publicerad

Underbar och älskad av alla. Isabella von Weissenberg är hela träningssveriges älskling och det är lätt att falla in i hyllningskören. Möt tjejen som började träna 2013, nu är Europamästare och har höjt sitt eget världsrekord i knäböj tre gånger. Text: Anders Axklo Foto: Seth Janson.

Vi har alla hört berättelserna om de som började träna med sin sport när de var en tvärhand hög, hur det tagit ett liv av träning för att nå dit man är idag. Det känns i sig inte konstigt, det verkar ändå rimligt att det krävs ett halvt liv för att bli världsbäst på någonting. Sedan har vi de som är som Isabella von Weissenberg. Hon gick in på ett gym våren 2013, relativt sett nyss alltså, och nu är hon världsstjärna i styrkelyft. Nu och nu förresten, det var hon redan efter ett år som tävlande, då hon tog VM-brons redan 2015. 

I fiskandet efter någon eventuell idrottslig bakgrund som kan förklara fenomenet så framkommer lite spritt motionerande utan någon egentlig plan. Lite joggande, lite cyklande, men relativt sporadiskt och planlöst. Ingen fotboll, handboll, friidrott eller annat som annars brukar kunna vara en del av berättelsen bakom styrkeframgångsagor. Inte minsta lilla tävlingsbakgrund som förklarar tävlingsskallen som vi har fått se ge sådan utdelning. Nej, inget sådant verkar finnas. 

Inte ens i den dagliga sysselsättningen finns någon ledtråd. Tredje terminen på
socionomlinjen må vara ett bra ställe att vara på utvecklingsmässigt, men det är knappast den avgörande faktorn för att vara världsbäst i knäböj. Ett spretigt jobbande via bandet på Volvo till produktionstekniker inom medicinteknik tycks inte heller har bidragit.

Meriter

2014
2:a
SM Klassisk styrkelyft, -72 kilo

2015
3:a
VM Klassisk styrkelyft, -72 kilo
1:a
SM Klassisk styrkelyft, -72 kilo

2016
1:a
EM Klassisk styrkelyft, -72 kilo
2:a
VM Klassisk styrkelyft, -72 kilo

2017
1:a
EM Klassisk styrkelyft, -72 kilo

Fyra raka världsrekord i knäböj, just nu 192,5 kilo. Europarekord i marklyft, 207,5 kilo. 

Kopia av mamma

Det andra alternativet till förklaring är ju att leta efter extrem genetisk lämplighet. På pappas sida finns det idrottsligt arv i form av rodd och långdistanslöpning, men enligt Isabella så är hennes fysik en kopia av moderns, som också är helt naturligt stark. Hon har dock inte varit med på något styrkelyftsambition.

– Jag har försökt få mamma att vara med och tävla på veteran-VM, hon skulle bara gå in och krossa, säger Isabella. 

Av någon anledning så är det aldrig tal om att mamma ska komma med och prova på, Isabella hoppar direkt till att det ska krossas på VM, sådan är förtroendet för den genetik och fysik hon delar med modern.

Trots det förmodade påbrået från mammas sida så hittade inte Isabella rätt omedelbart som hon klev in genom gymdörren.

– Jag började på våren 2013, med lite benspark och bicepscurl och så, men seriöst blev det först i juli-augusti. Det var nervöst att vara på gymmet eftersom jag inte kunde något. Det blev en del pass, intervallträning och så. Jag var attraherad av tanken på att bygga muskler så för att inte känna mig helt bortkommen så bad jag om hjälp av en PT, berättar hon.

PT:n i fråga, Emma Cederholm som själv tävlade i bikini fitness, var från första passet noga med att Isabella skulle lära sig mark, böj och bänk från början, men det var inte så att det var några exceptionella resultat så fort Isabella tog i stången. Det började med ganska modesta vikter, och med alla de utmaningar som möter den som först ger sig på de tre stora. Det var viktskivor under hälarna för att alls kunna göra en böj, det var krångligt med balansen, i bänkpressen kom stången gärna ner till halsen istället för där den skulle vara, och i marklyft så var det svårt att få greppet att hålla. 

Visste inte att styrkelyft var en sport

Isabella visste vid den här tiden inte ens om att styrkelyft (knäböj, bänkpress och marklyft) var en sport, utan hade lite funderingar på women's physique eller fitness five. Efter att ha testat på ett upplägg för fitness five visade sig att det bara var knäböj som kändes roligt, det där med chins och dips kom aldrig riktigt igång. Däremot bet sig tanken på att bli stark fast.

– Det blev en besatthet, det var inte bara något som kändes kul, det var något jag tänkte på dygnet runt. Till slut var det ett självklart val att satsa på att bli stark, minns hon.

Faktum är att besattheten inte alls verkar ha mattats av. Hela samtalet, tillvaron, relationen och livet i stort verkar fortfarande präglas av det.

Göteborgs kraftsportklubb

Det tog inte speciellt länge efter att Isabella börjat träna seriöst innan hennes PT tyckte att hon var stark och duktig på momenten och uppmanade henne att ta det vidare. Det innebar att stegen styrdes till Göteborgs kraftsportklubb och därmed var hon på banan mot klassisk styrkelyftning. Utrustad lyftning blev aldrig aktuellt, det var helt enkelt för avlägset för någon som inte ens från början hade kläm på grundreglerna i styrkelyft. 

När man närmar sig tanken att Isabella ändå är ett fenomen så framhåller hon att det finns gott om exempel på folk som efter cirka tre år faktiskt blommar ut när de har rätt förutsättningar. Att hennes eget utblommande påbörjas efter redan ett år är ändå inget hon uppehåller sig vid. Faktum är att hon hela tiden återkommer till att miljön och coachningen är en springande punkt, hellre än talang.

Miljön är en springande punkt

Hela tiden så finns ändå den sociala miljön och människorna omkring som ett tydligt inslag i motiveringsbilden. Isabella trivs bättre när det är folk på gymmet, och tränar generellt sätt bättre då än när hon är själv. Påtagligt ofta när hon berättar om sin träning, metodiken eller upplägg så beskriver hon beslutsprocessen i plural. Det framträder en bild av ett teamarbete mellan henne själv och pojkvännen som även är hennes coach, Arvid Lind.

Ofrånkomligen är det dock så att coachningen, tillhörigheten, motivation och social miljö är ju något som ganska många har utan att för den sakens skull varken sätta världsrekord eller bli europamästare.

– Jag ser vissa kvalitéer hos mig själv som jag inte ser hos andra. Jag har aldrig varit rädd för lyftandet, utan har hela tiden jagat vikterna, samtidigt som det börjar poppa upp mer och mer talanger som utmanar och motiverar, förklarar hon.

Vilka kvalitéer som avses är självfallet något som måste borras i lite mer ordentligt för att hitta vad som verkligen är unikt, även om det finns många bidragande faktorer i framgångssagan. 

– Det jag haft från början är en aggressivitet i min lyftning som inte alla har. Folk kan ju vara starka men dåliga på att ta i, och då är det svårt att komma någonstans. Det är en egenskap som är svår att lära ut, man måste hitta den i sig själv, menar hon.

Kraften har tyglats

Den där förmågan att ta i skulle möjligen kunna förstöra en del om det inte var för den extrema metodik och noggrannhet som präglar träningsupplägget. I Isabellas paradgren knäböj så är inte det största hotet att inte orka lyfta, utan att hålla utvecklingskurvan i ett stadigt tempo som inte ökar skaderisken. Med fyra världsrekord på rad så är det knappast någon svag länk, och trots att det måste vara en uppenbar frestelse att ta större kliv så hålls aggressionen i schack och styrs till de lyfttillfällen det verkligen behövs, mycket tack vare god coachning.

– Jag litar väldigt mycket på Arvids kompetens, och det gör att jag kan hålla mig till de träningsuppläggen vi har utan att börja fundera på att göra något annat under tiden. Jag kan ägna mitt fokus åt själva lyftandet i passet i stället, slår hon fast. 

Konsten är inte att lyfta mer

Det här tydliga kontrollerande av aggressiviteten under träning är kanske något som i huvudsak syns i knäböjande, där Isabella alltså satt de fyra senaste världsrekorden. Men styrkelyft är konstruerat så att det är tre grenar som alla måste hålla en hög och jämn nivå, om man vill hålla till längst upp på resultatlistorna. 

Om knäböj är den verkliga paradgrenen så är bänkpress den av de tre momenten där det finns mest förbättringspotential. Nu ska det väl påpekas att allt är relativt, och det är inte på något vis så att Isabella släpar sist i resultatlistan på bänkpressen. På EM i våras där Isabella tog guldet totalt blev hon fyra i bänken med 95 kilo, medan Annika Zelander, den andra svenskan i klassen, tog hand om guldet med ett lyft på 110 kilo. 

Isabella har inte alls samma förtjusning över bänken, där hon ligger betydligen längre ifrån det optimala i tekniken. Kanske skymtar vi här ändå lite mänsklighet i det styrkefenomen som annars är smått obegripligt. 

Den där synbara luckan tätas dock raskt till när vi kommer till marklyft. På samma EM som Isabella slog sitt eget världsrekord i knäböj två gånger så satte hon också ett
Europarekord i marklyft i sitt andra lyft med 207,5 kilo och landade därmed på 495 kilo
totalt, också det ett Europarekord. Det är nämligen så man räknar i styrkelyft, alla de tre grenarna var för sig, och sedan den sammanlagda vikten. Det är det som är styrkelyftens tjusning och förbannelse. Hur bra man än är på ett moment så utgör det bara en tredjedel av resultatet, och man kan bli frånåkt av någon som inte har samma peak i ett delmoment, men som är jämnare totalt.

Inte VM-favorit

I Isabellas fall är hon som bevisat bäst i världen i ett av momenten, och bäst i Europa på ytterligare ett moment. Det räcker naturligtvis väldigt långt i världseliten, men något favoritskap på VM-nivå vill hon inte erkänna.

– Amerikanskan Kimberely Walford ligger fortfarande 40 kilo framför i resultaten, och brasilianskan på förra VM gick upp en viktklass och vann den. Är hon i minus 72 kilo så är hon svårslagen, resonerar Isabella.

Styrkelyft är obevekligt konkret i sina resultat, och att hon lyfter fram sina två huvudkonkurrenter internationellt är ett utslag av ren kunskap och insikt och knappast fråga om något sviktande självförtroende. Något sådant lider hon inte av.

 

Strålar av självförtroende

I en gymkultur där många tävlar i hur man ser ut och vet att bedömningen består av andra människors intryck så brukar det kunna vara väldigt kinkigt att boka fotografering. Formen ska vara tillräckligt god, det är inga stora tidsperioder man har att välja på för att formtoppningen ska vara till belåtenhet, och det är inte ovanligt med tömning och fyllning till själva fotograferingen. Allt ska helst vara optimalt på alla vis. När det gäller Isabella så är planeringen befriande frånkopplad från alla sådana aspekter. Här handlar det betydligt mer om faktiskt tid, bara luckan finns så går det bra när som.

– Jag ser ju ut så här. Jag tycker att jag ser fantastisk ut, men det är klart, eftersom jag inte tävlar i hur jag ser ut så kanske jag inte tycker att det spelar lika stor roll som någon som faktiskt bygger sin framgång på hur de ser ut, konstaterar hon.

Det är möjligt att det finns en sådan inverkan, men en troligare orsak är den harmoni och lugn som Isabella utstrålar, som inte låter sig påverkas av så flyktiga saker som vad andra tycker. I det styrkelyft hon älskar så handlar allt om obevekliga konkreta siffror och resultat, där subjektiva åsikter inte ges utrymme.

En fysik som kan räcka till mycket

När resonemanget däremot drar iväg mot att fysiken kanske skulle räcka till att tävla i någon bedömningssport och därmed att jämföras med någon som har lagt sin fokus och träning på att fysiken ska se bra ut så kommer Isabellas ödmjukhet omedelbart fram. Trots att hon räknar upp att hon är nöjd med ryggen, axlarna och att inte minst att benen har bra massa, så tror hon att symmetri saknas, och dessutom konsterar hon att det näppeligen är kombinerbart med att optimera styrkelyftandet.

– Som jag har räknat skulle jag behöva ta bort cirka tolv kilo till en tävlingsform, och då skulle styrkelyftkarriären gå åt skogen, förklarar hon.

Inga viktvariationer

Isabella tävlar i -72 kilo, och varierar inte speciellt mycket. När man jämför med en del extremer i gymsporterna så finns det en stabil sundhet över både kroppsvikt och kosthållning. Det där med att gå ner i vikt till tävling är annars något med som många gymsporter har som en mycket stor del av tävlingssatsningar, så inte för Isabella. 

Det skiljer bara något kilo till tävlingsvikt. Det on/off season-tänk och dietande som styr årscykeln för många av de som tävlar i bedömningssporterna återfinns överhuvudtaget inte i hennes planering. Hon väger sig morgon och kväll, men då för att hålla koll på att hon inte väger för lite på kvällarna. Visst är kosten en central del, precis som för alla som idrottar på elitnivå, men istället för att räkna på kalorier och stundtals söka ett underskott så är den väldigt fokuserad på att få i sig tillräckligt med protein. Två och ett halvt gram per kilo kroppsvikt och dag är målet, och en del tillskott hjälper till med det.

– Jag drar i mig en del pulver, EAA och puddingar från mina sponsorer, konstaterar hon.

Allt handlar om det metodiska arbetet med att utvecklas och bli starkare snarare än att toppa till enskilda tillfällen. Den besatthet som dök upp när hon först började träna har inte försvunnit.

 

Det är vägen som är målet

Samtalet med Isabella präglas av naturliga skäl av styrkelyft, men så småningom inser man att det inte bara beror på att det gått bra i sporten, utan på att det inte är speciellt mycket annat som tar plats i Isabellas medvetande. Allting cirkulerar runt styrkelyftandet, och alla delar av livet tycks vara påverkade av det. Även när samtalet kommer in på vad som ska ske efter karriären och vad socionomutbildningen så småningom ska användas till, så tillämpas kunskapen och erfarenheten från styrkelyftet och livet runt det.

– Det jag älskar med styrkelyft är ju att vara på gymmet, inte tävlingen. Det finns de som tycker att det är provocerande, men så måste det få vara. Styrkelyftningen förändrade verkligen mitt liv, det låter sektliknande, men så är det, slår hon fast.

Sällan har det varit så passande att använda talesättet att det är vägen som är målet som när man ska beskriva Isabellas träning. Träningen är upplagt för att ge utveckling, och för att den ska göra det så är det naturligtvis inte ständigt så tungt som möjligt, men hennes fokus och intensitet tycks aldrig variera.

– Även om det är bestämt att ett träningspass ska göras på 60 % av kapacitet, så innebär det inte att det är lägre input. Den ska fortfarande vara på 100 %, anser hon.

Det är här coachandet blir avgörande för att utvecklingen verkligen ska följa den kurva som är planerad. Den aggressivitet och intensitet Isabella går in med i lyften måste hushållas med för att krutet ska finnas kvar när det kommer till de tyngre passen. Tillsammans med sin coach har hon hittat ett samspel och ett träningsupplägg som uppenbarligen fungerar mycket väl, men hon är försiktig med att projicera sin träningsmetodik på andra.

Inga universallösningar

– Det kryper i hela kroppen när jag ska svara på hur någon ska träna. Hur jag än svarar så blir det rätt för någon och fel för någon annan. Har man svårt med vissa moment så kan det egentligen vara meningslöst att fråga mig, om det är något jag aldrig har behövt kämpa med, säger hon. 

Med en försäkran om inte konvertera exemplet till någon generell skola så får vi lite konkreta exempel på hur träningsupplägget, och därmed livet, ser ut för Isabella. Träningsfrekvensen landar ofta på fem dagar i veckan, ett pass per gång som ofta tar två till två och en halv timmar. Det låter som långa pass för den som är van vid vanlig konventionell gymträning, men förklaringen är naturligtvis att det inte är vanlig gymträning i den bemärkelsen. 

– När man kör tunga böj så blir det längre vila mellan seten. Det kan vara sju till åtta minuter mellan dem. Om knäböj förekommer i passet så tar det i sig själv sällan mindre än en timme av de timmar som ett vanligt pass tar, förklarar hon. 

Allt handlar om de tre stora

Träningen består inte bara av böj, bänk och mark. Det förekommer en hel del komplementsövningar i passen, men de definieras just som komplement eftersom passen inte är splittade efter muskelgrupper utan efter de tre stora övningarna. Ingenting har något annat syfte än att stödja upp de tre stora. Komplementsövningar tar en betydligt mindre del rent tidsmässigt, i huvudsak för att det är betydligt kortare vila mellan seten än i huvudövningarna.

Varje huvudövning återkommer tre gånger i veckan i lite olika konstellationer, och allt efter var i träningsupplägget man är så är det allt från singlar upp till 16 repetitioner. Belastningen varierar naturligtvis också, däremot aldrig kvaliteten. Träningen och metodiken imponerar, men hela tiden så finns det något annat bakom som är svårt att sätta fingret på.

Mer än summan av beståndsdelarna

När man först kommer i kontakt med Isabella så blir frågan som överskuggar allt annat hur det är möjligt. Hur kan någon bli så bra så snabbt; gå från att som nybörjare behöva ha viktskivor under hälarna för att alls kunna böja till VM-brons på något år, till fyra satta världsrekord ytterligare ett par år senare? Dessutom klassiskt i det noga reglerade IPF där man håller noga utkik efter genvägar. 

Varken tillåtet eller otillåtet fusk förekommer. Efter ett långt samtal så kvarstår frågan, även om olika delar av berättelsen så småningom fogas samman till ett mönster. Isabella lever, äter, sover och andas styrkelyft. Hon ser hela livet med en skivstång på axlarna. Visst spelar det fysiska arvet efter föräldrar roll, visst spelar miljön i träningshemvisten roll. Självfallet är det en stor del att vara del av den succé som de svenska damerna har blivit i klassisk styrkelyft, och ett fungerande samspel med en skicklig coach kan inte ignoreras. Den i det närmaste unika intensiteten och förmågan att aggressivt ta i bortom vett och sans är självfallet en del. Oavsett beståndsdelarna så finns inte svaret där. Det är snarare att hon är mer än summan av sina beståndsdelar. Det är helt enkelt att hon är Isabella von Supercool.

Fakta

Namn: Isabella von Weissenberg

Ålder: 27 år

Längd: 165 cm

Vikt on/off: 72 kg

Bor: Göteborg

Sysselsättning: Pluggar till socionom

Familj: Sambo Arvid Lind

Tränar på: Göteborgs Kraftsportsklubb

Har tränat i: 4 år

Motto: Livet är för komplext för motton. 

Förebilder: Människor som gör något för att bli lite bättre än vad de var igår, vad de än sysslar med. 

IG: @ivweissenberg

FB: @isabellaweissenberg

Sponsorer: Tyngre, Barebells och Nocco.

5 snabba

TRÄNA – Tävla

Resa – HEMMA

Kött – PROTEINTILLSKOTT

TUNGT – Reps

Mer kardio – ÄTA MINDRE

Alltid i Isabellas kylskåp

Ägg

Grönsaker

Proteinpudding

 

On
Off

0 kommentarer

Läs mer

  • Senaste
  • Mest läst
  • Mest kommenterat

Kom in i diskussionen

Detta innehåll är skapat av BODYs besökare

Body diskuterar: Går alkohol och träning ihop eller inte?

1 kommentar

Sinaen: Lätt sagt men ni sa tidigare att man har olika tolerans, Jag skulle säga att redan vid så små mängder som 2-4 cl starksprit (om man räknar ut innehållet från de man dricker) blir man lidande i...

Twitter

Forum

Facebook

Artikelkommentarer


Det finns många tunga skäl att prenumerera

BODY är tidningen för dig som vill träna lite hårdare, lite bättre och lite mer seriöst.
Vi lär dig hur du snabbt och effektivt kan skaffa dig din drömfysik och behålla den.

Varje månad i BODY

  • De bästa styrketräningstipsen
  • Nyheter från hela världen
  • Forskning om träning och kost
  • Frågor & svar
  • Tävlingar
  • Personporträtt med de som har lyckats
  • Kostråden för mer muskler och mindre fett
  • Skvaller från fitness- och bodybuildingvärlden
  • BODY 401, december 2017

  • BODY Mat, Nummer 1

  • BODY 400, november 2017

  • BODY 399, oktober 2017

  • BODY 398, september 2017

  • BODY 397, augusti 2017

  • BODY 396, juli 2017