Söndagens kaos

Ni är många som bryr er och därför tar jag mig tiden att skriva ett inlägg,
trots att jag egentligen inte alls har lust att skriva.

Jag är rädd, ledsen och orolig. Chocken från gårdagen börjar släppa så
sakteligen och allt börjar sjunka ner.

Hela vår familj firade midsommar hos en av mina bästa vänner på Ljusterö.
Vi hade en lugn och fin midsommar. Kansas fick mycket god mat som grillkorv
och blev dålig i sin mage under midsommardagen. På natten till söndag var
han ute flera gånger. På söndagmorgon tog jag och Katta en timmes promenad
med Kansas. Mitt på dagen någon gång så förstod jag att något var riktigt
fel med honom. Han läckte urin och det brukar han absolut inte göra
vanligtvis så där ringde en varningsklocka hos mig. Strax efteråt så
upptäckte jag att han hade lite blod på sin ena tass, precis brevid hans
klo. Jag tänkte absolut inte på att han eventuellt blivit ormbiten då, utan
jag misstänkte att han skrapat sig på en sten. Vi placerade oss i bilen och
började köra in mot Stockholm. Strax efter vi kommit av färjan så ville
Kansas ut så vi stannade. Efter pausen började han jämra sig så som jag
aldrig hört honom förr. Oron växte och jag kände att vi måste uppsöka
veterinär. Känslan var så stark. Kansas gnyr och flämtar och ligger ner.
Vid Åkersberga fick vi bromsa in för att det blev stopp i trafiken. Precis
när vi stannat böjde jag mig fram för att ta upp något ur min handväska,
jag satt bak, då kör en bil in i oss bakifrån så vår bil kör in i den
framför. Eftersom jag var framåtlutad blev det en rejäl snärt och jag kände
tydligt av min nacke och min armbåge. Kylaren på min mans nyinköpta Audi
gick sönder. Jag tar ut Kansas och Kåre ur bilen. Tack och lov satt Kåre i
en väldigt bra barnstol och sa att det gått bra. Klagade lite över nacken,
men att det sen gått över. Kansas får jag vid detta tillfälle motvilligt ur
bilen och jag är givetvis orolig för att han blivit mer skadad. Han är slö
och vill inte dricka. Jag ringer till Katta som har åkt hem och ber om
hjälp. Hon kommer körande till oss och bilen bärgas bort. Efter en dialog
och tips från Katta om djursjukhuset i Danderyd så bestämmer jag mig för
att vi ska köra dit med Kansas. När vi kommer dit upptäcker Jonas och Katta
att tassen nu är svullen där han har blod. Då får vi komma in på en gång
med Kansas. Nu är han så dålig att han orkar nästan inte gå in till
mottagningen.

De sätter dropp och ger honom smärtstillande. De vill avvakta med ormserum
eftersom många hundar kan få biverkningar av allvarligt slag. Dessutom är
det dyrt meddelar de mig. Jag säger att om det krävs ormserum så är det ok
för mig att ge honom det om det handlar om hans liv. På deras
intensivvårdsavdelning får man inte vara som anhöring och det var
fruktansvärt att lämna Kansas där, men jag vet att han är i goda händer. De
gör allt för att rädda honom. Vidare meddelade de oss att vi ringer om han
blir sämre, annars får ni en rapport per dag. Good news är No news.

Eftersom vi var billösa så tog vi tåget hem till Falun. Jag måste ju ha en
bil när jag ska hämta lejonkungen, så det var det vi kunde göra. När vi
sitter på tåget så ringer de från djursjukhuset varpå mitt adrenalin steg
kraftigt. Skälvande svarade jag. De meddelade att hjärtljuden hade blivit
svagare och han hade ojämn puls så de hade gett honom ormserum. Tack och
lov att jag sa att det gick bra innan jag åkte.

Idag fick jag följande besked. Hjärtrytmen har stabiliserats. Han är
fortfarande väldigt medtagen och svullen. Fortfarande diarre och ligger
kvar på intensivvårdsavdelningen. Han har väldigt ont, men de ger
smärtstillande. Veterinären säger också att jag får räkna med att han blir
kvar ett tag. Dessa gånger är jag glad att vi har en försäkring som kostar
skjortan så man inte behöver fundera på det. Visserligen tycker jag det är
en självklarhet om man har ett husdjur.

Eftersom jag själv bara kommer få information få gånger så kommer jag inte
att veta något mer än vad jag meddelar er.

Speciellt tack till Katarina Moberg för att du hämtade oss och tipsade mig
om djursjukhuset. Utan dig hade Kansas inte levt nu.

Tack Jessica för att du hämtade oss på stationen.

Tack djursjukhuset i Danderyd för att ni ger vår lejonkung den bästa vården.

Tack alla ni som hört av er och frågat samt att NI BRYR ER. Jag ger den
information jag har både här och på Facebook och förhoppningsvis blir det
bara en gång per dag om Kansas hälsostatus är stabilt eller förbättras.

Tack Anna-Moa för att du vågade ringa och att du förstår vad Kansas betyder
för mig. Även en varm kram till Frida som ringde och ville hjälpa till.

Vi har många vackra själar med omtanke runtomkring oss ❤

Nu ska jag gå och sova (om jag kan sluta gråta) så att jag har ork att ta
hand om min underbara Prins Kåre i morgon (som har vattkoppor).

20150620_150523.jpg
20150620_105232.jpg