Den senaste tidens omänskligt brutala händelser har knappast undgått att påverka någon av oss. I fallet om Bobby så misslyckas jag fortfarande att på ett intellektuellt plan ens föreställa mig den gränslösa grymhet som människan uppenbarligen är kapabel att inhysa. När så de tårar jag ännu kan fälla äntligen ges möjlighet att klinga av, så kommer nästa bevis på människans ofullkomlighet – Västerhaningedådet.
Även här genomforsas vi av vrede, frustration, sorg och oförståelse. Men vi vill och vi behöver förstå. Ett vanligt sätt att bringa ordning i det emotionella kaos vi då hamnar i, är att utse en syndabock. I krig vill vi veta vem som kastat den första stenen, efter tsunamis lustar vi efter våra politikers telefonlistor, och när det sker oförklarliga vansinnesdåd mitt bland oss, är våra tjänstevilliga kvällstidningsjournalister aldrig särkilt långt borta. De gräver (?), de presenterar och de paraderar…
Fallet i Västerhaninge är på så sätt typiskt. Enligt uppgift (från Aftonbladet) har killen själv erkänt att han vid det aktuella tillfället petat i sig öl och anabola steroider. Och att den sensationslystna delen av presskåren då, med nöjda miner och gnuggande händer, fick använda de sedan länge redan skrivna löpsedlarna är inte särskilt förvånande. Inte heller att denna populistiska löpeld så snabbt också fick fäste hos många av våra valårsupphettade politiker. Men att så stora delar av det seriösa journalistetablissemanget uppenbarligen inte är mer intresserade av källkritik och faktakontroll gör mig milt uttryckt undrande.
Enligt Aftonbladet (igen) så visar blodprovsanalyser att denna vettvilling hade följande substanser i blodet:
- Alkohol
- Amfetamin
- Kokain
- Hasch
- Rohypnol
- Köns- och tillväxthormoner
Att gärningsmannen dessutom förefaller tungt kriminellt belastad och har en bakgrund kantad av psykisk ohälsa med våldsamma förtecken, är uppenbarligen faktorer som väger lätt i jakten på extra sålda lösnummer. Så med skrämmande nonchalans ikläder sig press, politiker och diverse förståsigpåare rollen som både polis, domstol och bödel under parollen: ”Det var steroiderna som fick honom att göra det”.
Märk väl att jag på inget sätt försvarar eller ser lättvändigt på användandet av steroider. Anabola androgena steroider är ett vådligt gissel, och användandet kan bevisligen gå galet. Men jag är i rättvisans namn angelägen om att ifrågasätta några av de kopplingar som svenska medier per automatik tycks göra så fort detta ämne når ytan. För mig är det en del i det journalistiska ansvaret att servera en mer nyanserad bild över mitt bevakningsområde.
Tittar man på de droger mannen enligt Aftonbladet använt så är de första fem i listan ovan så kallade rekreationsdroger. De tas enbart i syfte att kortsiktigt förändra både själv- och omvärldsuppfattning, men också sitt eget reaktionsmönster. Var och en av dessa är kända för att enskilt ge stora beteendeförändringar.
Alkohol, som exempel, är en drog som sedan länge är accepterad i vårt samhälle. Detta trots att alkoholen är ansvarig för massor av tragik och lidande – brott, våld, trafikoffer, misär, förstörda familjer och krossade livsöden. Vill man anlägga den tonen så kostar alkoholen enskilt samhället enorma summor pengar i både skydds-, vård-, stöd- och inte minst rehabiliteringsåtgärder.
Amfetamin och kokain är några av de starkaste och mest lömska narkotiska preparat vi har bland oss. De ger ett lustbetonat rus och ofta en känsla av osårbarhet, som dock snabbt kan skifta till lynniga humörsvängningar. De är starkt beroendeframkallande och kan därför ofta leda till än tyngre droger.
Rohypnol, som egentligen är ett sömnmedel, har en opålitlig benägenhet att förvandla människor till kriminella individer, till synes utan hämningar. Att bli aggressiv, våldsbenägen och att dessutom helt tappa medkänslan är andra vanliga effekter. Hallucinationer, minnesluckor och mardrömmar är några till.
Om vi bara stannar till där för ett ögonblick och reflekterar över vad dessa preparat kan göra med en individ, vad ser vi då? Om vi därefter funderar över vad dessa kemiska tingestar kan betyda i KOMBINATION, där särskilt rohypnol tillsammans med alkohol betraktas som en av de mest explosiva aggressionsalstrare vi hört talas om, blir vi då förvånade?
Inte jag. Jag är som sagt inte heller förvånad över att kvällstidningar braskar på med menande rubriker och ingångar om ”steroider” och ”kroppsbyggare”. I Aftonbladet skrev en Anders Westhgård till och med att hans största mardröm var att något av hans barn ”fallit offer för en mänsklig oxe – en obalanserad kroppsbyggare som gradvis pumpat sig in i sinnessjukdom”. Även om jag som förälder kan sympatisera med hans faderliga dödsångest, så måste jag ändå undra om han inte tycker att det finns en större hotbild bland alla de överförfriskade ungdomar som, beväpnade med respektlösa värdegrunder från hemmet och en och annan fällkniv, samlas kring krogarna på Stureplan en lördagskväll?
Och nu går det övriga mediedrevet. Så kallade dopingexperter intervjuas, medan anabola steroider ivrigt projiceras som den senaste trenddrogen, som ett enormt samhällsproblem, och som roten till del en hel del av världens samlade ondska. Och här känns det som om alla hänger på, men ingen verkar kolla källan. Även i ärevördiga SVT har detta getts möjlighet till ytterligare förvrängning. En känd svensk branschprofil satt häromdagen i morgonsoffan och menade på fullaste allvar att det var fitness- och gymbranschens fel att detta mord hade begåtts. Att människors träningsvilja skapar ett behov av vitamin- och proteintillskott, vilka sedermera indoktrinerar dem att ta det enligt henne uppenbara klivet – vidare till anabola steroider. Och med den behändiga världsuppfattningen är både detta dåd, och många andra lösta. ”Det var steroiderna som fick honom att göra det”.
Ja, enligt Aftonbladet så hade killen även vad som beskrivs vara köns- och tillväxthormoner i sig. Användningen av dessa har till syfte att öka muskelmassan. Man tar dem alltså inte, som vanligen hävdas, för att må på ett speciellt sätt, eller för att komma i en viss sinnesstämning. Och därigenom skiljer sig dessa preparat från rekreationsdrogerna. Tillväxthormon ger ingen neurologisk påverkan alls. Man får med andra ord inga aggressivitetsökningar eller personlighetsförändringar av det. Eftersom det än så länge är högst osäkert med fungerande dopingtester för tillväxthormon, så väljer jag att tills vidare betvivla att detta överhuvudtaget förekom. Med könshormoner (testosteron) är det dock annorlunda. Man har i vissa sammanhang, inte minst i labbtester på möss, noterat att de kan ge en stegring av aggressiviteten.
Muskeltillväxten kan dock ej ske av sig själv. Den kräver dessutom regelbunden och hård styrketräning, tillsammans med en god kosthållning. Annars blir både köns- och tillväxthormonerna verkningslösa. Ja, killen hade också ett gymkort. Men efter vad jag förstår så nyttjade han det inte särskilt frekvent. Utslaget på ett år så hann han med mindre än ett träningspass per vecka, vilket är en alldeles för låg träningsdos för att man ska kunna lägga på sig en nämnvärd mängd muskler – med eller utan dopingpreparat.
Och då infinner sig nästa samling frågor. Hur ser den mediala definitionen för en ”kroppsbyggare” egentligen ut? Och till vilken bekänner sig Aftonbladets Westhgård?
Är det blott att ha ett gymkort i plånboken och att vara intresserad av att bättra sig rent fysiskt? I så fall har bara Friskis & Svettis-kedjan typ en miljon kroppsbyggare som medlemmar, och enligt Aftonbladet lika många ”tickande bomber”, och därmed potentiella mördare under sina vingar. Eller är det när man når en viss fysisk nivå eller styrka? I så fall vilken? Eller är det om man brukar steroider? Och hur vet man i så fall vilka som gör det?
Varför man väljer att använda epitetet kroppsbyggare i dessa sammanhang är ganska enkelt att förstå. Ordet ”kroppsbyggare” i en rubrik har samma spektakulära laddning som ”nakenchock” och ”skandalbilder”. Ordet leder till en stigmatisk nidbild som anspelar på människors nedärvda fördomar – är man intresserad av att få stora muskler så har man ett begränsat intellekt. Och då förstår ju vem som helst att det kan hända vad som helst…
Men jag vill gärna veta vad som enligt god kvällstidningspraxis utmärker en kroppsbyggare. Jag betraktar nämligen mig själv som det. Jag tränar hårt varje morgon, och har utan några som helst tickande ljud i örat gjort så de senaste 20 åren. Träningen får mig att må bra och att känna mig både piggare, friskare och yngre än de jämnåriga kamrater som inte delar mina morgonvanor. Jag är också övertygad att den gör mig bättre rustad rent mentalt. Jag vet bergsäkert att den gör mig till en bättre far, en bättre yrkesman, en bättre samhällsmedborgare och därigenom en bättre människa. Om jag använder droger? Ja, jag är svag för en vältempererad Amarone, men i övrigt ger mig livet självt alla de kickar jag behöver…
Min poäng är att det är en väldigt liten del av alla som tränar på något av Sveriges alla gym som använder steroider. Trots att allt färre verkar inse det så går det nämligen hur bra som helst att skaffa sig muskler utan dopingpreparat. Det finns nu rötägg i alla världens vrår. Säkert bland de som tränar på gym, och säkert även bland journalister. Men att då på felaktiga grunder misstänkliggöra alla med ett väl tilltaget kragnummer blir då lika inskränkt och fördomsfullt som att hävda att alla ryska turister är här för att tömma andras fickor, eller att alla svarta är lata, att alla zigenare är tjuvaktiva eller att alla blondiner är korkade.
Jag är för en sansad debatt om alla ämnen, inte minst doping. Men då måste faktaspridningen skötas med lite mer träffsäker noggrannhet än vad som varit fallet här.
Alex Danielsson
Chefredaktör, BODY Magazine
