Det är lätt att säga, hyfsat lätt att stava, och så oerhört enkelt att kräva. Dessvärre är det tydligen inte lika lätt att visa. Jag talar naturligtvis om respekt.
Halvvägs in i den som vanligt hektiska tävlingshösten så har jag med stigande irritation noterat något som tråkigt nog verkar bli allt vanligare. Att man som tävlande ser det som sin självklara rättighet att helt utan tanke på sin omvärld uttrycka sin besvikelse över sin egen placering.
Jag har sett tjejer med följe bete sig som försmådda femteklassare över att ha fått nöja sig med silver. Jag har sett killar helt sonika kliva av både prispall och scen mitt under pågående prisutdelning. Jag har till och med hört killar kalla domarrepresentanter för den föga smickrande förortsomskrivningen till prostituerad. Och då undrar jag – vart tog respekten vägen? Den som alla tydligen vill ha, och uppenbarligen tycker sig förtjäna?
Genom att bete sig som dessa individer så spottar man både publiken, domarkåren samt sina medtävlande systrar och bröder rakt i ansiktet.
Publiken, den ack så fåhövdade, har avsatt både tid och pengar för att få se fräcka byggartävlingar. Men lusten till återbesök hamnar onekligen i farozonen när de istället för en hård och ärlig kamp, drattar rakt in i en lika sportslig tillvaro som när ett tjeckiskt hockeylandslag ska försvara en ledning i tredje perioden.
Domarna har med noll och intet i ersättning (om man nu inte räknar de gratisbars som av tidsskäl ofta tvingas ersätta både frukost, lunch och middag) valt att viga sin fritid åt att försöka bringa ordning i ett enda stort kroppsdelskaos. Men hur troligt är det att dessa rättrådiga trotjänare anmäler sitt intresse till kommande tävlingar, när den ärliga arbetsglädjen även måste kunna balansera förnedrande smädelser?
| REDAKTÖREN LISTAR |
|
1. Kärleken Störst av allt, större än alla egon, större än alla karriärer, till och med större än Coleman… Tack för att du kom! 2. Jay Cutler – Mr Olympia Som Gert Fylking vrålade: ”Äntligen!”… Den nye mästaren återinför begreppet spänning i byggningen. Tack för att du kom! 3. Rafael Santonja – ny IFBB-president Den spanske arvtagaren till Ben Weider kommer med sin lågmälda och mänskliga pondus göra underverk för den europeiska verksamheten. Tack för att du kom! 4. Jerry Ossi Bland alla norrmän, danskar, finnar, ester och svenskar som nyligen stred i Karlstad, så var Jerry den som bet sig kvar bäst i minnet. Tack för att du kom! 5. Lena Hedblad Stor, stolt, glad, ödmjuk och överlägset bäst på SM. Tack för att du kom! |
Och sina medtävlare… Hur kan man ens komma på tanken att lufta sin besvikelse deras väg? Alla som ställer upp på en tävling har ansträngt sig till sitt individuella max, och alla gör det för att kunna visa upp sin allra bästa sida. Om man då åker på däng mot någon av dessa, är det då passande att visa denne förakt?
Jag kan förvisso förstå om man som tävlingsinriktad blir besviken. Men det kan aldrig bli publikens fel att man torskar. Och definitivt inte de medtävlandes, eller ens domarnas.
Fan – på ren svenska – vi måste förstå att våra sporter är alldeles för stereotypt laddade för att någonsin kunna åtnjuta den breda massans förståelse eller gillande. Därför är det smått tragiskt om vi själva inte kan uppträda mot varandra med stil, skick och… det där svåra ordet igen… respekt. Om vi inte gör det, vem ska då göra det, liksom?
Det vi håller på med är i alla sina delar en bedömningssport. Om man då inte kan acceptera utkomsten oavsett hur myntet faller, så bör man kanske överväga sina prioriteringar? Det var ingen vacker juldikt, kanske du tänker? Nej, men tanken var god. Och vilken tid på året är bättre lämpad för att sända en samhörighetens tanke till medsystrar och dito bröder, än just den stundande juletid?
Precis.
God jul på dig.
Och respekt.
I dina växande musklers tjänst!
Skriv till BODY, Box 3417, 103 68 Stockholm, märk kuvertet ”Alex”.
