Alex Danielsson
Häromdagen släppte man resultatet av en färsk enkätundersökning som genomförts på 15 av Stockholms alla gym (betydligt fler gym hade dock fått frågan om att delta). Syftet var att ta reda på hur den genomsnittlige gymbesökaren ser på bruk av droger och dopningspreparat.
Resultatet visade föga förvånande att cirka 4% av alla gymtränande män har använt någon form av dopningspreparat.
Som en del av det diskuteras nu gymmens möjligheter att genomföra slumpvisa dopningstester på sina medlemmar. I dagsläget är det i princip bara Friskis&Svettis som har rätt att göra så. Skälet är att Friskis&Svettis officiellt är föreningsmedlem i Svenska Friidrottsförbundet, vilket är ett av de förbund som, till skillnad från exempelvis Svenska Kroppskulturförbundet, faktiskt är upptagna i Riksidrottsförbundet.
Denna etiska distinktion innebär att man samtidigt som man går in på en F&S-anläggning också träder in i idrottsvärlden, och att man på exakt samma premisser som exempelvis Kajsa Bergqvist och Carolina Klüft då accepterar tänkbarheten i att dopingtestas.
Jag stod igår i Kanal Lokals TV-studio och uttalade mig om detta, och de fyra minuter som avsatts till ämnet var inte ens i närheten av att räcka till. Spontant tycker jag att alla gym självklart ska ha samma möjligheter att initiera dopningstester som Friskis&Svettis har. Dock är jag inte lika övertygad om att dopningstester är det bästa sättet att komma tillrätta med problemet.
Mer tester visar förvisso att samhället och även gymmen tar problemet på allvar. Men de som verkligen vill ta dessa preparat kommer sannolikt att då finna andra vägar för att utöva sin hobby. Jag har dessutom alltid varit av den åsikten att det är bättre att angripa roten till problem än att bara tvätta bort symptomen.
Grunden till allt detta är, som jag sagt många gånger tidigare, den hänsynslösa brist på respekt och tålamod som verkar förhärskande där ute. Ingenting är längre heligt, och all väntan är för lång. Ingen verkar längre acceptera att vissa saker måste ske naturligt, och att de måste få ta tid. Och här har alla vi ett ansvar. Jag, du och dina kompisar, inte minst.
Därför vill jag se mer forskning om dopning. Jag efterlyser innerligt ett brett och statligt kontrollerat forskningsprojekt utfört på människor – som kliniskt både fastställer de önskade effekterna av dopningspreparat och de oönskade. En gång för alla. Svart på vitt.
Den onyanserade skrämselpropaganda som så ofta når oss tror jag inte på. Jag tror att få i dess målgrupp kan ta den till sig, och propagandan blir därför varken trovärdig eller effektiv.
Jag märker också att det bland tränande finns en skrämmande övertro på dopningspreparatens effekt. Man tror att man växer som ogräs av det, och att man inte kan få några som helst resultat utan. Den sanning jag sett säger annat. Genom åren har jag träffat killar som tagit så mycket prylar att de kunde öppna egna apotek, men som ändå ser ut som gröt och mjölk. Samtidigt har jag också träffat killar med fantastiska fysiker trots att de inte tagit en enda ryssfemma.
Sanningen är den att den mest betydande faktorn för framgång i gymmet stavas genetik. Som bubblare strax där bakom finner vi arbetsmoral, karaktär och långsiktighet. Och inget av dessa återfinns i en pillerburk.
Alex Danielsson,
Chefredaktör BODY Magazine
