Det var egentligen min kompis fel. För det var hon som började. Det kom nämligen ett mail för ett tag sedan. Minns inte den exakta ordalydelsen, men andemeningen var att min kompis ville att jag skulle vara hennes vän även på Facebook. Så jag klickade, landade i ett virrvarr av frågor om mig själv, och vips så var jag registrerad på Facebook.
Det märkligaste med det var att jag med ljudliga fnysningar hade dissat både idén och dess anhängare innan. Men just den här dagen var jag tydligen ett integritetsmässigt vrak.
Nåväl, efter att jag och min kompis jämfört filmpreferenser en stund (häpp!) så började det plinga till hos mig. Och medan jag letade efter rätt knapp att trycka på så fortsatte det att plinga. Inte förrän jag ett par dagar senare loggade in igen så insåg jag vad det var som plingat. Enligt systemet var det ett tiotal personer – för mig både kända och okända – som ville bli min vän där på Facebook. Även om en del av mig kunde känna en sorts smicker över att vara ett vänskapsmässigt villebråd, så kändes hela upplägget nästan lite påträngande. Överfört till verkliga livet så var det som om ett antal främlingar skulle ringa på min dörr med frågan om jag ville bli deras kompis. I verkligheten funkar det inte så. Men tydligen på Facebook…
För det första – att efterfråga någons uttryckta vänskap är under all tänkbar värdighet som jag ser det. Och därmed kändes det obehagligt å de andras vägnar när dessa kompisförfrågningar ganska snabbt bildade hög. Bilden jag frammanade var den om en samling labradorer, som med viftande svansar och uppfordrande blick ville att jag skulle ta med dem på en tur runt sjön.
För det andra – när frågan väl var ställd så skulle den ju besvaras. Av mig. Jag skulle alltså aktivt bestämma om personen i fråga fick bli min kompis eller ej (!). Jag tänkte, vad händer med de som jag då inte vill vara virtuell kompis med? Kommer de att känna sig dissade, och kommer de då att tycka att jag är en märkvärdig pösmunk? Jag kände mig lite som Daniel, Kishti och Peter Swartling på en och samma gång. ”Nej, du går inte vidare…”, typ.
| REDAKTÖREN LISTAR
Fysikförebilder |
|
1. Rikard Rupar Athletic-stjärna som i slutet av 90-talet glänste så man minns det än idag. Grym! 2. Mikko Piltonen Något yngre och något mindre. Dock med klass och balans i alla bitar när det begav sig. 3. Marcell Kezdy Kort, fan alltför kort tävlingskarriär, men det vi såg minns vi fortfarande. 4. Roddy Benjaminson Snacka om att ha allt, och om att hålla länge. Otroligt imponerande. 5. Daniel Lundevall En av de bästa Athletic-fysikerna någonsin. Hoppas han hittar lusten att tävla igen. |
Så jag körde en struts. Jag loggade ur och ägnade mig åt annat ett tag. Och medan jag lät saken bero ett par dagar, så fortsatte gruppen av labradorer i min hall att växa sig större. Så jag bestämde mig för det enda rätta. Jag ringde upp min kompis och berättade att det där med Facebook kan ju passa andra, men definitivt inte mig.
Jag drog, alltså.
Efter att ha funderat på hela denna händelsekedja så inser jag ju att det egentligen inte är Facebook det är fel på. Ej heller alla dess labradoranhängare. Idag – 2008 – så är vi helt enkelt så förbaskat upptagna att vi sällan eller aldrig har tid att träffa våra kompisar på riktigt. Istället har vi uppfunnit tekniker och skapat digitala mötesplatser, där vi kan ”träffas” – snabbt, enkelt och utan smittorisk.
Så felet här ovan är helt och hållet mitt.
Jag är helt enkelt för gammal.
I dina växande musklers tjänst
Chefredaktör – BODY
Synpunkter på ledaren? Maila direkt till redaktören på alex@body.se
