Illustration: Seth Janson
Vi hade samlats i en hembygdslokal i Timrå, jag och ungefär 300 personer till. Jag vet att det låter som en begränsad folksamling, men till saken hör att nämnda hembygdslokal bara hade plats för cirka 100. Så det var folk överallt… Man delade stolar, man satt i varandras knän, man hängde över varandras axlar, satt i fönstren, tryckte sig i hörnen, stångade sig i gångarna som förväxta neutroner, och gned sig i flera lager längs väggarna. Otåliga, förväntansfulla, glada och upprymda.
Det var fredag kväll. Alla var vi där av samma anledning – en nybörjartävling i bodybuilding.
300 anhöriga och nära vänner till de tävlande. Och så jag. Vi trivdes finfint ihop. Inte minst när de tävlande intog scenen. De spontana vrålen från publiken ville aldrig minska i styrka. Aldrig ta slut. Trots tinnituskänningar i mitt vänstra öra (där stod merparten av en tillrest hejarklack från Östersund) så trivdes jag förträffligt. I nästan fyra timmar förundrades jag över att ingen i publiken ville gå hem, eller på annat sätt tröttnade innan det hela var slut. Först när de kalla lysrören tändes upp valde vi att tillsammans välla ut i den svala sommarnatten.
Det var precis som det var förr. På den tiden när våra tävlingar inhystes i skolaulor, på ungdomsgårdar och i trånga gymnastikhallar. Då var det alltid packat med folk. Då var det alltid ett sjuhelsikes liv.
Själva tävlandet var också enklare då. Mindre fyllt av krav, mer fyllt av lust. Ingen tävlade för att ”chocka”, snarare för att ”rocka”. Idag vill man så innerligt göra avtryck som syns ända in i sportens alla elitrum (främst för att man med teknikens hjälp faktiskt kan). Då tog man liksom en ostmacka och en öl efteråt, och kunde skratta tillsammans i bilen hem. En del var nöjda, en del var mindre nöjda, precis som idag. Men det var inte lika dödsallvarligt då.
Jag tror att det småskaliga är nyckeln. Med det så tror jag att vårt ursprung också är vår framtid. Vår sport kan med bibehållen framgång aldrig ta plats i Globen, Scandinavium eller i andra mastodontarenor. I det formatet blir själva upplevelsen lätt för distanserad. Och ett ytligt perspektiv på en ytlig uttrycksform är förmodligen inte rätt ingredienser för rätt sorts engagemang. När vi som tävlar ställs inför de förutsättningarna är det lätt att vi tar vår uppgift på lite för stort allvar. Och vi som tittar på gör det då med ett mer opersonligt och urvattnat intresse.
Därför längtar jag tillbaka till platser som Timrå, och till hembygdslokalen där. För enligt mig är det där, tätt intill våra nära och kära, som det elektriska, det magiska och det oförglömliga kan inträda. Först i den myllan uppstår den närhet som gör att denna i sak banala form av kroppstävlan faktiskt blir relevant och angelägen.
Jag har varit på många tävlingar, i många länder, under många år. Men det var länge sedan jag var på en lika rolig tävling som den här gången.
Mycket talar för att framtiden för vår sport finns på platser som inte är helt olika hembygdsgården i Timrå.
I dina växande musklers tjänst
Chefredaktör – BODY
REDAKTÖREN LISTAR: 5 som betytt mycket för träningsbranschen
1. Arne Tammer
Föregångsmannen som lade grunden till det mesta vi idag tar för givet. Hans arv går inte att överskatta.
2. Ove Rytter
Oves entreprenörsanda och mediala engagemang har radikalt utvecklat hela branschens affärsmöjligheter.
3. Ehrling Wahlgren
Skapade tidigt uppmärksamhet genom att vara högljudd, orädd och välbyggd.
4. Ulf Bengtsson
Vår första fysiska superhjälte, och en som dessutom hade skallen där den ska vara.
5. Johan Oldenmark
Trogen trotjänare som tog musklerna och skrattet ända ut i TV-sofforna.
