- This topic is empty.
-
Posts
-
Warrior wrote:Jag tycker det är alltför ytligt på Body Forumet.
Så jag tänkte dra igång en filosofisk diskussion…..
Min tes är att det ALLTID är objektivt
och att det existerar enbart två objekt,
en falsk och en sann, samt grader däremellan….till DISKUSSION!
Du har ju redan sabbat din tes genom att öppna för graderna mellan objekten. Vad är skillnaden i värde på stå statiska objekt samt ett odefinerbart antal variabler där mellan?
Det beror väl på.
Att jorden är rund är en objektiv sanning.
Att Bruce Springsteen är en överskattad sopa är en subjektiv sanning. (Min egen.)
Att allting ALLTID skulle vara objektivt köper jag alltså inte.
Eller hur fan menar du?
IATOAON wrote:Du har ju redan sabbat din tes genom att öppna för graderna mellan objekten.Min första tanke också. Vad är svart och vitt om det finns gråzoner? Helt onödigt haha. Då blir de bara fler alternativ. Och alternativ ska man inte ge folk, då blir de förvirrade. Se på tyskarna!
De subjektiva sanningar vi säger oss uppleva av olika grader är ofta en strävan och tillika hoppet om att det finns en större universell sanning som slutmål. Att acceptera att detta bara är en ens egen världsbild, baserat på erfarenheter, känslor och slutmål, kan vara smärtsamt. Människor med alltför radikal övertygelse om sin egen världsbild brukar vara av den mer ängsliga varianten därför att dessa inte gärna vill acceptera de motsatta alternativ som med allra största säkerhet existerar och upplevs med samma övertygelse.
Människan har problem med det faktum att livet trots allt är meningslöst, då detta ofta tolkas som något negativt; att ett slutmål inte existerar. Då vi människor till skillnad från djuren begåvats med intellektet, förmågan att mentalt resa i tiden (minnen, framtidsutsikter), gör vi stora ansträngningar för att den resa och den syssla vi sysselsätter oss med i nuet ska ha ett mål längre fram som gör nuet uthärdligt. Vi fick förmågan att se på oss själva i kontext av tid, men priset vi betalar är vetskapen om vårt eget slut. Det är denna vetskap som är lidande.
Alltså kan resultatet bli att en och samma syssla kan te sig diametralt olika för två olika människor därför att den dåtid och framtid man bär med sig är olika.
Quote:Det är denna vetskap som är lidande.Bet your ass it is.
Vill man inte gå under av grubblerier och ångest gör man bäst i att förtränga detta faktum och fokusera på nuet eller den omedelbara framtiden.
Jag talar av erfarenhet här. Vetskapen om att det inte existerar något slutmål, annat än döden, är en jävligt deprimerande insikt och gör att livet ter sig oerhört flyktigt och poänglöst och ju mer man ältar detta, desto större chans att ingenting överhuvudtaget har någon mening.
Och så kan man ju för fan inte ha det. Tankestyrning är botmedlet.
Tycker jag. I högst subjektiv välmening.
Jon Larsson wrote:Bet your ass it is.Vill man inte gå under av grubblerier och ångest gör man bäst i att förtränga detta faktum och fokusera på nuet eller den omedelbara framtiden.
Jag talar av erfarenhet här. Vetskapen om att det inte existerar något slutmål, annat än döden, är en jävligt deprimerande insikt och gör att livet ter sig oerhört flyktigt och poänglöst och ju mer man ältar detta, desto större chans att ingenting överhuvudtaget har någon mening.
Och så kan man ju för fan inte ha det. Tankestyrning är botmedlet.
Tycker jag. I högst subjektiv välmening.
Eller acceptera. Ja, livet är trots allt meningslöst. Det enda universella man skulle kunna urskilja som ”mening” är väl i så fall att skaffa barn, men då är det givetvis lika subjektivt ändå eftersom man utgår enbart ifrån människan och dess fortplantning.
Men samtidigt är det skönt med denna vetskap eftersom det inte finns någon universell regel whatsoever som säger att ens framtid nödvändigtvis behöver ha paralleler till där man befinner sig nu.
Jag vet många som känner tomhet inför detta inget, men när människor ser ett lika tomt papper framför sig blir de helt plötsligt kreativa.
Döden har skrämt mig så länge jag minns (sedan 4-5 års ålder). Har under perioder fallit in i långa grubblerier kring detta men har på senare år lyckars som Per skrivit lyckats acceptera det. Nästa puck som fan inte verkar lika lätt är ens nära och käras slutgiltliga öde, där har jag inte hitta någon universiell lösning än.
Livets meningslöshet har jag för länge sedan accepterat, därav mitt ställningstagande när det gäller religion, men tycker inte det är synonymt med att acceptera döden.
Per Grunditz wrote:Eller acceptera. Ja, livet är trots allt meningslöst. Det enda universella man skulle kunna urskilja som ”mening” är väl i så fall att skaffa barn, men då är det givetvis lika subjektivt ändå eftersom man utgår enbart ifrån människan och dess fortplantning.Men samtidigt är det skönt med denna vetskap eftersom det inte finns någon universell regel whatsoever som säger att ens framtid nödvändigtvis behöver ha paralleler till där man befinner sig nu.
Vi är helt klart inne på samma spår.
Jag accepterar (och förlikar mig med) detta faktum eftersom det ändå inte går att påverka. Dock tror jag inte på att gå omkring och älta det hela eftersom det är oerhört lätt att hamna i en spiral av tankar kring varandets meningslöshet.
Och precis som du säger så finns det ju en annan sida av myntet. Att livet är ”meningslöst” gör ju också att friheten blir total. En dag är allting över så är det egentligen någon mening med att gå omkring och ha ångest över saker som möjligen är viktiga (?) just nu men som en dag kommer att gå upp i rök i samma stund man drar sitt sista andetag. Jag kan göra vad jag vill, just för att jag inte behöver leva för evigt och en dag blir jag befriad från alla kopplingar till vem jag var och vad jag gjorde, på gott och ont.
Det där med barn är ju ganska hållbart, åtminstone rent biologiskt men eftersom vi människor är mer komplexa än så håller det ju inte i någon filosofisk mening. Anser jag.
IATOAON wrote:Döden har skrämt mig så länge jag minns (sedan 4-5 års ålder). Har under perioder fallit in i långa grubblerier kring detta men har på senare år lyckars som Per skrivit lyckats acceptera det. Nästa puck som fan inte verkar lika lätt är ens nära och käras slutgiltliga öde, där har jag inte hitta någon universiell lösning än.Livets meningslöshet har jag för länge sedan accepterat, därav mitt ställningstagande när det gäller religion, men tycker inte det är synonymt med att acceptera döden.
Jag har alltid hoppats på att döden tar mig med överraskning. Jag vill inte veta att det är på väg, jag vill inte ha koll på läget alls, eller ens vagt vänta mig att det kan hända. Jag vill bara dö, punkt. Kanske av en olycka, så att jag dör på fläcken och slipper lida, eller en hjärtattack som släcker mig på plats. Då är jag ok med det.
Att förlora riddarna kring ens runda bord är någon ingen spännande process. Då går jag hellre först, tror jag. Och faktiskt, så är den största skräcken jag har med att gifta mig och träffa en livslång kärlekspartner, att vara den som överlever den andre. Själviskt kanske, men poetisk romantiker som jag är hade jag tveklöst gått och lagt mig i samma grav och tagit en överdos. Jag skulle ALDRIG vara stark nog att fortsätta ensam efter att ha levt med en kvinna i 40-50 år. Aldrig.
IATOAON wrote:Döden har skrämt mig så länge jag minns (sedan 4-5 års ålder). Har under perioder fallit in i långa grubblerier kring detta men har på senare år lyckars som Per skrivit lyckats acceptera det. Nästa puck som fan inte verkar lika lätt är ens nära och käras slutgiltliga öde, där har jag inte hitta någon universiell lösning än.Livets meningslöshet har jag för länge sedan accepterat, därav mitt ställningstagande när det gäller religion, men tycker inte det är synonymt med att acceptera döden.
Jag minns när jag var liten och föreställde mig hur min morfar gick bort, hur enormt jobbigt detta var. Nu idag har jag en jycke på snart tio bast som förvisso är pigg och valpig, men jag kommer ju bli förkrossad när han väl går bort. Chansen är ju ändå överhängande att jag måste se det under min egen livstid.
”Om detta händer, hur reagerar jag då?”
Fantasin har där fria tyglar att iscensätta olika scenarion och det behöver inte bara handla om ens närståendes bortgång. Det kan handla om något så simpelt som morgondagens oväntade snöhalka. Den förmågan är ändå av värde eftersom vi på så sätt kan förbereda oss, och de gäller ju särskilt oss nordbor som måste hantera flera månaders vinter, en förmåga som tills för inte så längesedan avgjorde huruvida vi överlevde, eller kom ut på andra sidan vintern med hälsan i behåll eller inte.
Gällandes nära och kära är istället frågan ”kommer jag klara av det, och hur hanterar jag den sorgen när det väl är dags? Om det nu händer?”
Hur stor makt har man över ett potentiellt otrevligt scenario? Och när det gäller ett ämne som sorg, varför tvivlar man på sin egen förmåga att hantera sorgen när den väl kommer? Oftast så finner man att den ängslan och den förberedelse man har bakom sig är till föga nytta då ens tidigare visualisering av situationen visar sig meningslös. Min farsa dog för ett par år sedan och när det väl hände insåg jag att man inte kan förbereda sig för något sådant.
Man har inget annat väl än att hantera situationen när den väl kommer, och därmed är den oro man skapar dessförinnan inget annat än en flykt undan nuet. Och det är nu, i nuet som dessa personer lever. För sedan när de väl gått bort påbörjas det motsatta; varför iscensatte jag döden under tiden de levde, istället för att uppskatta den tiden då de faktiskt levde? Det är i efterhand oftast detta man ångrar; allt man borde sagt och gjort, men istället valde man att fantisera om den situation man nu befinner sig i.
Marcus Syvertsen wrote:Jag skulle ALDRIG vara stark nog att fortsätta ensam efter att ha levt med en kvinna i 40-50 år. Aldrig.Ja, om du förutsätter att den person du är väl där, är den du är idag, med samma syn på livet och dig själv. Kan du ärligt säga att du idag vet hur du utvecklas under dessa 40-50 år?
Det är inte ofta man sitter där som gammal och ser tillbaka på sin 20-årige version och säger ”vilken tur att jag visste redan då hur det skulle bli och hur jag redan då visste hur jag skulle tackla de frågor jag möter idag.”
Per Grunditz wrote:Jag minns när jag var liten och föreställde mig hur min morfar gick bort, hur enormt jobbigt detta var. Nu idag har jag en jycke på snart tio bast som förvisso är pigg och valpig, men jag kommer ju bli förkrossad när han väl går bort. Chansen är ju ändå överhängande att jag måste se det under min egen livstid.”Om detta händer, hur reagerar jag då?”
Fantasin har där fria tyglar att iscensätta olika scenarion och det behöver inte bara handla om ens närståendes bortgång. Det kan handla om något så simpelt som morgondagens oväntade snöhalka. Den förmågan är ändå av värde eftersom vi på så sätt kan förbereda oss, och de gäller ju särskilt oss nordbor som måste hantera flera månaders vinter, en förmåga som tills för inte så längesedan avgjorde huruvida vi överlevde, eller kom ut på andra sidan vintern med hälsan i behåll eller inte.
Gällandes nära och kära är istället frågan ”kommer jag klara av det, och hur hanterar jag den sorgen när det väl är dags? Om det nu händer?”
Hur stor makt har man över ett potentiellt otrevligt scenario? Och när det gäller ett ämne som sorg, varför tvivlar man på sin egen förmåga att hantera sorgen när den väl kommer? Oftast så finner man att den ängslan och den förberedelse man har bakom sig är till föga nytta då ens tidigare visualisering av situationen visar sig meningslös. Min farsa dog för ett par år sedan och när det väl hände insåg jag att man inte kan förbereda sig för något sådant.
Man har inget annat väl än att hantera situationen när den väl kommer, och därmed är den oro man skapar dessförinnan inget annat än en flykt undan nuet. Och det är nu, i nuet som dessa personer lever. För sedan när de väl gått bort påbörjas det motsatta; varför iscensatte jag döden under tiden de levde, istället för att uppskatta den tiden då de faktiskt levde? Det är i efterhand oftast detta man ångrar; allt man borde sagt och gjort, men istället valde man att fantisera om den situation man nu befinner sig i.
Jag har inga större problem med vad som händer med mitt liv för att de försvinner utan det är själva faktumet att de dör. Tyvärr har några redan fallit bort sedan jag var liten och sorg hanterar jag hittills genom att föra vidare de delar de påverkat i mitt liv. Det är händelsen i sig att någon försvinner jag finner svindlande och ogrepbar.
Marcus Syvertsen wrote:Jag har alltid hoppats på att döden tar mig med överraskning. Jag vill inte veta att det är på väg, jag vill inte ha koll på läget alls, eller ens vagt vänta mig att det kan hända. Jag vill bara dö, punkt. Kanske av en olycka, så att jag dör på fläcken och slipper lida, eller en hjärtattack som släcker mig på plats. Då är jag ok med det.Att förlora riddarna kring ens runda bord är någon ingen spännande process. Då går jag hellre först, tror jag. Och faktiskt, så är den största skräcken jag har med att gifta mig och träffa en livslång kärlekspartner, att vara den som överlever den andre. Själviskt kanske, men poetisk romantiker som jag är hade jag tveklöst gått och lagt mig i samma grav och tagit en överdos. Jag skulle ALDRIG vara stark nog att fortsätta ensam efter att ha levt med en kvinna i 40-50 år. Aldrig.
Tror inte det finns någon vetenskaplig studie på det men finns ju ett otal exempel där man hört att detta skett per ”automatik”. Att när den ene ramlar av så ger den andre också upp snart efteråt.
IATOAON wrote:Jag har inga större problem med vad som händer med mitt liv för att de försvinner utan det är själva faktumet att de dör. Tyvärr har några redan fallit bort sedan jag var liten och sorg hanterar jag hittills genom att föra vidare de delar de påverkat i mitt liv. Det är händelsen i sig att någon försvinner jag finner svindlande och ogrepbar.Ah, ok. Ja, det är ju så och jag tror det är svårt att försöka hitta ett annat mer behagligt synsätt såtillvida man inte blir religiös eller börjar tro på ett liv efter döden.
Men visst vore det uppmuntrade om exempelvis en [http://online.wsj.com/article/SB10001424052702304248704575574193494074922.html sån här] undersökning gav utslag som visar på något mer än bara förruttnelse.
- You must be logged in to reply to this topic.
