Vägledning till en stabilare självdistans?

Home Forums Repan Vägledning till en stabilare självdistans?

  • This topic is empty.
Viewing 15 posts - 1 through 15 (of 28 total)
  • Author
    Posts
  • #830186

    Hej!

    Jag har under 4,5 år tränat mer eller mindre för att jag velat tävla i någon form av kroppsuppvisande relaterad tävling.. som de allra flesta på detta forum alltså..

    Allting har gått framåt, har givetvis mkt kvar att jobba på.. men detta inlägg ska som över-rubriken lyder inte handla om hur stor chans jag har att lyckas med mitt mål utan snarare om den psykiska biten där imellan..

    Pågrund av min såpass tidiga början (jag var 13,5 år när jag börja är född 1989) så har min personliga utveckling format sig ganska mkt efter hur jag valt mitt liv att leva, kanske ganska logiskt, och jag har inte haft några problem med att de gjort det.. de har ju bara gjort saken lättare och gjort mig mer mål inriktad inför vad som förhoppningsvis komma skall..

    Men för några månader sen satte jag mig ner och tänkte över allting.. jag började bli osäker på min identitet, vem jag egentligen var, jag beslutade mig för att inrikta min träning sporadiskt lite mera åt den ”allmäna” synen på träning o livet.. de vill säga, träningen som tidigare var prio 1 i alla lägen, blev prio 2, jag åt fortfarande som ja skulle, och tränade de dagar jag brukade, men jag gjorde saker som jag aldrig gjorde innan, då o då gick på fester, osv.. allting bara för att trotsa den identitet jag själv skapat i mig själv.. Just därför att jag kände att jag inte kunde prata om något annat än träningen, och de blev mitt allt mitt liv handlade om..

    Jag har alltid varit lugn av mig, och har egentligen aldrig tyckt om folkmassor och dess följe förutom på gymet..

    De stora problemet är dock att jag kan inte hitta något mellanläge mellan att träna för att försöka tävla en dag, och de sociala livet man behöver för att må bra.. eftersom jag inte levt ett vanligt socialt liv speciellt mkt under den period i livet som formar ens personlighet (ca 10-20år) så känner jag mig ängslig varje gång jag hamnar i okända lägen som livet på krogen t.ex..

    Jag har tänkt igenom allting gång på gång, och kommit fram till att de inte finns någon anledning att trotsa de känslor i mig som känns rätt bara för dem är udda, de är de seriösa tränings-livet jag trivs med, men jag är rädd för att saker i mitt liv som en ”vanlig person” går igenom psykiskt blockeras av min seriösa inriktning..

    Sammanfattning, jag behöver hjälp att hitta en självdistans mellan träning och de sociala livet.. För även om jag vill utvecklas fysiskt vill jag inte stanna i den psykiska utvecklingen..

    Tacksam för svar! Hoppas jag inte förvirrat er alldeles för mkt.. :

    #84325
    #830187

    Log lite när jag läste det här för det passar in bra på mig själv. Många gånger när jag är ute på tex krogen och så kan jag få ångest och känna att jag passar inte in här, jag är gjord för att lyffta vikter eller springa i löpspåret. Man blir som invävd i en trygghet man byggt upp i gymmet och så fort det bryts så infinner sig enorma obehagskänslor.

    Jag kan kanske inte komma med så mycket råd, men jag kan iaf säga att du inte är ensam om dom tankegångarna!
    Du värkar för övrigt ha väldigt god självinsikt för din relativt unga ålder

    #830188
    Stanley wrote:
    Log lite när jag läste det här för det passar in bra på mig själv. Många gånger när jag är ute på tex krogen och så kan jag få ångest och känna att jag passar inte in här, jag är gjord för att lyffta vikter eller springa i löpspåret. Man blir som invävd i en trygghet man byggt upp i gymmet och så fort det bryts så infinner sig enorma obehagskänslor.

    Jag kan kanske inte komma med så mycket råd, men jag kan iaf säga att du inte är ensam om dom tankegångarna!
    Du värkar för övrigt ha väldigt god självinsikt för din relativt unga ålder

    Även om du inte kom med några konkreta råd och tips, så är ändå en stor värmande hand på axeln att man inte är ensam skönt att veta :)

    Vad betyder detta att man får enorma obehagkänslor på t.ex. krogen då? Ska man inte hänga där alls då utan bara inrikta sig på vad som inte skapar obehaliga känslor, o vara nöjd? Men då tar man ju inte itu med sina problem.. för känns som man bara drar sig tillbaka och blir ännu mer isolerad då =/

    Fast tror det kan bero på att jag har inte så många jämnåriga i staden som känner som jag.. eller har målen som jag, och därför blir jag ängslig när man får spendera en del av tiden hemma när alla andra går ut..

    Var ju kul att höra att du tyckte jag har god självinsikt, de måste ju betyda att ja inte är helt ute på fel banor =)

    #830189

    Man behöver inte vara som ”alla andra”. Gör det du känner/brinner för, oavsett om folk tycker du är missanpassat eller liknande.

    #830190

    Du är absolut inte ensam.
    Jag själv kände, efter att ha tävlingsdebuterat förra året, att jag var inte säker på att det var detta jag ville med min träning.
    Det blev mer som ett tvång att sköta mat, sömn och träning perfekt och det var helt enkelt inte kul längre.

    Så jag tog en ”paus” från mig själv, från jobbet och mina byggarvänner och festade en del under sommaren, skötte ändå min träning och kost moderat.
    Nu är det roligt att träna och äta igen och planerar en ny tävlingssatsning inom kort.

    Du behöver inte gå på krogen eller ens tycka det är kul, men det är bra att kunna umgås med människor som har andra intressen än bara träning.

    Du har gott om tid på dig att träna och tävla, så gör det du känner för.
    Det blir alltid bäst i slutändan.:up:

    #830191

    Det gäller att hitta det sätt att leva på som DU mår bra av!
    Känns det ”för mycket” att sköta kost, träna mycket, planera sitt liv efter träning etc så lyssna på den känslan! Vad man mår bra av är ju högst individuellt och varierar över tid.
    Du verkar reflektera bra och kan se dig själv ”utifrån” vilka är bra egenskaper för att kunna genomföra en förändring.

    Jag håller med dig om att man behöver ”fejsa” sina rädslor för att besegra dem. Om du känner obehag bland folk är det kanske där du bör börja? Om du nu VILL förändra den biten…bara upp till dig!

    Jag tror att det är ganska vanligt att ”man” funderar som du när man är inne i den mer seriösa träningssvängen. Inte sällan kan man ju få höra kommentarer om att man bara lever för en sak – träning, kost, hälsa mm. Men jag anser att det inte är ”sant” så länge DU mår bra av det. Det är ju ditt liv och du ska göra det som du mår bra av.

    Jobba för att hitta en balans mellan ditt träningsliv och ditt sociala liv. Det behöver inte vara allt eller inget. För att nå dit man vill i sin karriär – oavsett område – så tror jag på en väg och en ”metod” som innebär balans för just DIG annars kommer du aldrig orka i längden. Motivation, glädje och meningsfullhet är trots allt superviktiga faktorer som vinner i längden.

    Kolla gärna in min blogg där jag skriver en hel del om de mentala utmaningarna som förekommer i mitt fintessliv…
    Pmá gärna om du har någon mer fråga…

    #830192

    Då är du 18nu?

    Helt naturligt att ha funderingar över identitet osv i tonåren ju. Tycker absolut att du skall utmana den identitet du byggt åt dej själv. För tidigt att ”växa fast”.

    När du gör något du inte känner dej säker på; sosiala events, waddever, tänk på att du kan hitta din trygghet på gymmet igen när du vill.

    Allt har sin tid, som det står i en gammal bok.

    #830193

    Schemalägg saker. Du har erfarenheten redan vad det gäller planering, tack vare din träning. Planera in de sociala bitarna i förväg så att du har tid att ställa in dig psykiskt på dem. Jag tror den jobbigaste biten är då de sociala bitarna trängher sig på och du kastas in i dom direkt. Jag är lite likadan på den biten. Utöver byggandet så har jag datorer som huvudintresse, och en kodkväll är lika social som en kyrkogård i natten.

    Kroglivet var en stor del av mitt liv innan jag började träna. Från att ha vart ute 2-3 ggr i veckan går jag knappt ut alls på krogen. Det stressiga och stökiga livet är bara för deprimerande för mig att vara i. Jag mår inte dåligt av det men gillar absolut inte när utgång och andra större sociala tillställningar tränger sig på. När saker bara händer pang bom kan jag tycka att det känns lite småjobbigt.

    Försök planera in korta perioder där du kopplar av från träningen till en viss nivå och ägnar dig åt att släppa loss lite. Behöver ju inte betyda att du måste supa skallen i bitar och ligga på en plastmadrass i fyllecellen direkt, men att du i alla fall planerar in den tid du vill ägna åt att vara lite mer ”social” i förväg. På så sätt vet vänner och bekanta när du kan haka på och du hinner mentalt ställa in dig på det hela och kanske vänja dig vid tanken.

    Det är vanligare än du tror att göra så. Sedan ser jag inget stort fel i att göra så heller. Det är bara det att man är en person som funkar bättre då man har lite planering och tid åt att förbereda sig inför saker.

    #830194
    Erkan wrote:
    Men för några månader sen satte jag mig ner och tänkte över allting.. jag började bli osäker på min identitet, vem jag egentligen var, jag beslutade mig för att inrikta min träning sporadiskt lite mera åt den ”allmäna” synen på träning o livet.. de vill säga, träningen som tidigare var prio 1 i alla lägen, blev prio 2

    När du tränar så är det träning som gäller, när du inte tränar så gör man annat. Om träningen är i huvudet på dig hela tiden så kommer det orsaka mer stress vilket inte är bra.

    När du vill prata träning hela tiden, vad är det som gör att du hela tiden vill prata träning? Träning är ju inte så så där superkomplicerat ;).

    Ett tips är och skaffa ett intresse till, för om man bara har ett enda intresse så blir man känslig. Går det dåligt vilket det gör då och då, kan det bli svårare och hantera det mentalt. För du vinner inget på och oroa dig, tvärtom. De som kan skaka av sig motgångar och köra på, kan hantera problematiska situationer utan att flippa mentalt kommer ha mycket större förutsättningar för att lyckas.

    Identiteter förändras hela tiden, intressen kommer och går. Givetvis olika fort beroende på vem det är men det finns ingen regel som säger ”sådan här är jag och kommer så och vara hela livet”

    #830195
    gosh wrote:
    När du tränar så är det träning som gäller, när du inte tränar så gör man annat. Om träningen är i huvudet på dig hela tiden så kommer det orsaka mer stress vilket inte är bra.

    När du vill prata träning hela tiden, vad är det som gör att du hela tiden vill prata träning? Träning är ju inte så så där superkomplicerat ;).

    Ett tips är och skaffa ett intresse till, för om man bara har ett enda intresse så blir man känslig. Går det dåligt vilket det gör då och då, kan det bli svårare och hantera det mentalt. För du vinner inget på och oroa dig, tvärtom. De som kan skaka av sig motgångar och köra på, kan hantera problematiska situationer utan att flippa mentalt kommer ha mycket större förutsättningar för att lyckas.

    Identiteter förändras hela tiden, intressen kommer och går. Givetvis olika fort beroende på vem det är men det finns ingen regel som säger ”sådan här är jag och kommer så och vara hela livet”

    ”Lägg inte alla ägg i samma korg.” avdelningen klychor med sanningsvärde.

    #830196
    Melin wrote:
    Du är absolut inte ensam.
    Jag själv kände, efter att ha tävlingsdebuterat förra året, att jag var inte säker på att det var detta jag ville med min träning.
    Det blev mer som ett tvång att sköta mat, sömn och träning perfekt och det var helt enkelt inte kul längre.

    Så jag tog en ”paus” från mig själv, från jobbet och mina byggarvänner och festade en del under sommaren, skötte ändå min träning och kost moderat.
    Nu är det roligt att träna och äta igen och planerar en ny tävlingssatsning inom kort.

    Du behöver inte gå på krogen eller ens tycka det är kul, men det är bra att kunna umgås med människor som har andra intressen än bara träning.

    Du har gott om tid på dig att träna och tävla, så gör det du känner för.
    Det blir alltid bäst i slutändan.:up:

    Exakt så som du kände då kände jag när de blev för mkt, men när jag vände på vägvisarn bort från de rutin-lagda tränings livet, blev jag så ängslig för jag kände mig alldeles främmande, som om jag hoppade på matematik kurs D från att inte ha läst någon matte alls innan..

    Men jag tror som dig att de viktigaste är att ha ”vanliga” vänner som aldrig har rört en hantel i de syfte som jag för att inte köra fast..

    Jag vet bara inte hur jag ska lägga upp allting för att jag inte ska känna mig stressad, eller få alldeles för stora ångestladdade obehagkänslor..

    Tack för inlägget, de hjälper mig på traven!:)

    #830197
    MickeGBG wrote:
    Då är du 18nu?

    Helt naturligt att ha funderingar över identitet osv i tonåren ju. Tycker absolut att du skall utmana den identitet du byggt åt dej själv. För tidigt att ”växa fast”.

    När du gör något du inte känner dej säker på; sosiala events, waddever, tänk på att du kan hitta din trygghet på gymmet igen när du vill.

    Allt har sin tid, som det står i en gammal bok.

    Givetvis är de en lättnad att kunna söka sig tillbaka till vad som faktiskt för mig lugn och trygg.. och de gör jag, dock gör jag de alldeles för mkt, jag vill kunna ta itu med de som skickar mig tillbaka till ruta 1, istället för att bara vända på klacken…

    #830198
    Peter.S wrote:
    Schemalägg saker. Du har erfarenheten redan vad det gäller planering, tack vare din träning. Planera in de sociala bitarna i förväg så att du har tid att ställa in dig psykiskt på dem. Jag tror den jobbigaste biten är då de sociala bitarna trängher sig på och du kastas in i dom direkt. Jag är lite likadan på den biten. Utöver byggandet så har jag datorer som huvudintresse, och en kodkväll är lika social som en kyrkogård i natten.

    Kroglivet var en stor del av mitt liv innan jag började träna. Från att ha vart ute 2-3 ggr i veckan går jag knappt ut alls på krogen. Det stressiga och stökiga livet är bara för deprimerande för mig att vara i. Jag mår inte dåligt av det men gillar absolut inte när utgång och andra större sociala tillställningar tränger sig på. När saker bara händer pang bom kan jag tycka att det känns lite småjobbigt.

    Försök planera in korta perioder där du kopplar av från träningen till en viss nivå och ägnar dig åt att släppa loss lite. Behöver ju inte betyda att du måste supa skallen i bitar och ligga på en plastmadrass i fyllecellen direkt, men att du i alla fall planerar in den tid du vill ägna åt att vara lite mer ”social” i förväg. På så sätt vet vänner och bekanta när du kan haka på och du hinner mentalt ställa in dig på det hela och kanske vänja dig vid tanken.

    Det är vanligare än du tror att göra så. Sedan ser jag inget stort fel i att göra så heller. Det är bara det att man är en person som funkar bättre då man har lite planering och tid åt att förbereda sig inför saker.

    Jag tror på din teori, och jag tänker testa den, om de inte skulle gå, så är de inte värre en att ja söker mig tillbaka till träningen någon dag för att hitta lugnet..

    Eftersom jag inte hängt så mkt i folkmassor miljö kanske de egentligen är en fråga om vanesak? Men isåfall är väl de viktiga att ja känner att ja utvecklas från situation till situation ja hamnar i folkmassorna..

    Tack för svaret! :)

    #830199
    gosh wrote:
    När du tränar så är det träning som gäller, när du inte tränar så gör man annat. Om träningen är i huvudet på dig hela tiden så kommer det orsaka mer stress vilket inte är bra.

    När du vill prata träning hela tiden, vad är det som gör att du hela tiden vill prata träning? Träning är ju inte så så där superkomplicerat ;).

    Ett tips är och skaffa ett intresse till, för om man bara har ett enda intresse så blir man känslig. Går det dåligt vilket det gör då och då, kan det bli svårare och hantera det mentalt. För du vinner inget på och oroa dig, tvärtom. De som kan skaka av sig motgångar och köra på, kan hantera problematiska situationer utan att flippa mentalt kommer ha mycket större förutsättningar för att lyckas.

    Identiteter förändras hela tiden, intressen kommer och går. Givetvis olika fort beroende på vem det är men det finns ingen regel som säger ”sådan här är jag och kommer så och vara hela livet”

    De som gjorde att ja ville prata om träning hela tiden var att den träningsrelaterade delen av min personlighet var så pass dominerande att ja inte hade så mkt att komma med när de väl kom till de vanliga sociala vardags pratet.. och samtidigt fungerade de som en försvarsmekanism som gjorde att ja kände mig bekväm..

    De vore nog smart att försöka hitta ett intresse till, visst har jag det, men är så svårt att veta hur man ska lägga upp allting, men vore nog smart som föregående talare rekommenderade att planera saker och ting..

Viewing 15 posts - 1 through 15 (of 28 total)
  • You must be logged in to reply to this topic.