Sökresultat för "musik"

Möt ”The Big Kahuna” – Mike Dragna

Bild: Per Bernal. Mike Dragna

– USAs senaste proffs

Han är den absoluta byggardrömmen personifierad. Hus på Hawaii, gift med en vacker hula hula-flicka, personlig tränare. Och så är han byggarproffs förstås. USA:s färskaste. Vi fick oss en exklusiv pratstund med Mike Dragna.

Få platser har en lika instinktiv koppling till begreppet paradiset som Hawaii. Långt innan Tom Selleck var där i rollen som Magnum för att köra Ferrari och brottas med skurkar, så gav Hawaii undertecknad en tydlig bild av svajande palmer, ukulele-musik, bländvita leenden och gungande höfter…ja, paradiset, typ. Därför är det kanske inte konstigt att det nyblivna proffset Mike Dragna är glad som en speleman numera.

Annars är han från Redlands i Kalifornien, där hans far redan tidigt lät honom prova på olika sporter. Mike visade fallenhet för både golf och basket, men det var den amerikanska fotbollen som vann hans hjärta. Som 12-åring lät hans far honom möta skivstångsträningen för första gången. Och tycke uppstod. Över en sommar växte Mike så det knakade.

”När jag kom till skolan så märkte alla att mina armar var större. Och pumpen jag fick var overklig. Inte konstigt att jag blev biten direkt.”, menar han.

Under hela skoltiden fortsatte Mike att träna hårt, dock fortfarande som komplement till fotbollen. Och tanken var nog att han skulle plugga vidare och verkligen satsa på fotbollen. Men hans äventyrslusta var för stor.

Så när USA rekryterade råämnen till Operation Desert Storm mot Saddam Hussein i Kuwait, var Mike en av de första som klev fram. Vips så var han marinkårssoldat. Och lika mycket vips, så var kriget slut.

Efter att ha varit stationerad i både Japan, Thailand, Syd-Korea och Hong Kong så landade Mike för en fyrårig tjänst på Hawaii. Men så stod hon där…Hennes namn var Ginger, precis som Fred Astairs allra mest berömda danspartner. Så Mike bestämde sig för att göra ölivet permanent. Han äktade sin Ginger och tillsammans har de nu två döttrar: Tiana, 9 år och Mikella, 5.

Livet på Hawaii är inte illa, enligt Mike.

”Mitt liv är helt underbart. Jag har en helt fantastisk familj och jag gillar mitt jobb som personlig tränare skarpt. Dessutom är Hawaii en underbar plats. Vädret är detsamma året om – tropiskt och böljande men utan att någonsin bli för varmt eller kallt. Det finns här både berg och stränder. Dessutom är människorna fantastiska här. Vänliga, avslappnade och mycket familjeorienterade. Det enda som är lite negativt egentligen är att vi är lite avskärmade.”

Mmm, stackare…

När Mike äntligen fick fast mark under fötterna så tog träningen ny fart. Av en slump så snubblade Mike över idén att tävla. Och 5 veckor senare var första segern ett faktum.

”Ja, jag vann den lätta tungvikten på de Hawaiianska Mästerskapen. Två år senare vann jag igen, både som tungviktare och overall.”

År 2000 gjorde så Mike sitt första försök att bli proffs. Det blev sjätte plats på USA Championships, som byttes ut mot en fjärdeplats året efter. Och efter att ha tagit hjälp av nutritionisten Hany Rambod, som också jobbat med Quincy Taylor och Idrise Ward-El, kändes det ännu bättre inför 2002 års tävling. Men det gick sådär.

”Jag blev verkligen frustrerad när domarna satte mig som nia. Men det var mitt eget fel, jag körde lite för hårt och kom därför in nästan helt urdragen. Säkert 5 kilo lättare än vad som hade varit lämpligt.”

Men istället för att sitta hemma och tycka synd om sig själv kavlade Mike upp ärmarna, spottade i nävarna och laddade om.

”Jag ägnade det året åt att främst försöka få upp mina ben, som då låg något efter min övriga fysik. Och allt kändes verkligen kanonbra när min farmor dog helt plötsligt precis innan tävlingarna. Vi var riktigt tajta så för mig var det riktigt tufft. Faktiskt så tufft att jag på allvar övervägde att ställa in allt vad tävlingar hette. Det sista jag kände för då var att ställa mig på en scen och le, men min familj övertalade mig att fullfölja. De menade att jag hade jobbat så hårt och så länge för tävlingen. Och det är jag glad för, för denna gånga var det min tur.”

Och nu är du proffs?

”Ja, känslan är enorm när jag tänker på att jag faktiskt har lyckats nå ett av mina stora mål i livet. Det gör mitt liv ännu bättre, speciellt som jag vet att min familj är en stor del i detta. Utan dem skulle det nog inte gått. Det krävs enorma uppoffringar för att nå den nivå jag är på nu. Det innebär att en hel del tid som jag skulle kunna ägnat åt familjen istället blir min egen tid. Men som tur är så är min familj med mig och stöttar mig hela vägen. Min dotter är till och med och äter samma ris och kyckling som jag.”

När kommer proffsdebuten?

”Den blir nog inte förrän på Ironman 2005. Jag vill ta ett år ledigt från tävlandet för att lägga på mig lite mer massa, framförallt på benen.”

Förväntingar?

”Det har jag aldrig faktiskt. I alla fall inga högre. Jag kommer till varje tävling med vetskapen om att jag gjort mitt bästa och hoppas att domarna kan se mina förbättringar. Men om jag lyckas med att packa på mig lite mer muskler på benen så tror jag att jag kan vara konkurrenskraftig även bland proffsen. Det ÄR en stor skillnad att tävla som proffs. Där är alla mycket bättre och det är få som har uppenbara brister.”

Du var ju och såg Mr Olympia nu senast, så vad är ditt intryck av den tävlingen, av Ronnie Coileman och av hela proffscirkusen?

”Jag tappade nästan hakan när Ronnie kom in. Han bevisade att alla hans belackare hade fel när de sa att han var slut, även jag fick äta upp ett och annat. Annars så tror jag att vi nu glider över i en något annorlunda situation där mindre killar får större uppmärksamhet än tidigare. Nu är det OK att döma en mindre kille före en större, och det var det inte tidigare. Dexters seger på GNC Show of Strength bevisade det. Det kommer nu ett gäng bra killar som inte är massamonters. Och om bodybuilding någonsin ska kunna bli en lite bredare sport så måste vi projicera mer estetiskt tilltalande kroppsideal.”

Du verkar väldigt lycklig. Förutom att ha en underbar familj på Hawaii, har du några tips?

”Vet inte, men en av mina största farhågor har alltid varit att misslyckas. Och det är kanske min stora drivkraft och det som gör mig så tävlingsinriktad. Att ständigt försöka bli bäst på vad jag än tar mig för. Men utan den besvikelse som misslyckandet innebär, så är det svårt att finna kraft till den utveckling som krävs för att senare lyckas. Och den insikten har bidragit till att jag idag är en mycket lycklig man.”

Fakta

Namn: Mike Dragna
Född: 29 maj, 1973
Familj: Fru Ginger och döttrarna Tiana 9 år, och Mikella 5 år
Längd: 170 cm
Vikt: 103 kg i tävlingsform, 115 kg offseason
Armar: 55 cm
Midja: 81 cm
Lår: 76 cm
Bröstkorg: 144 cm
Vader: 52 cm
Hals: 50 cm

Mikes tävlingsmeriter

1997 1:a, lätt tungvikt, Hawaiian Islands
1999 1:a, tungvikt + overall, Hawaiian Islands
2000 7:a, tungvikt, USA Championships
2001 4:a, tungvikt, USA Championships
2002 9:a, tungvikt, USA Championships
2002 9:a, tungvikt, Nationals
2003 1:a (proffskvalificerad), tungvikt, USA Championships

Artikeln tidigare publicerad i B&K Sports Magazine 1/2004.

Checklista för poseringsträning

Just nu håller alla som ska tävla på för fullt med träning, dieter, morgonpromenader – och poseringsträning. Vilket även innefattar hur man visar sina bästa sidor på en line-up.

Framträdandet på line-upen har definitivt en avgörande betydelse för placeringen. Och den fria poseringen svarar för en stor del av publikens behållning. Därför är det viktigt att de tävlande ägnar tid till sin poseringsrutin. Det har betydelse för sporten som helhet.

  1. Avsätt minst tre halvtimmar per vecka för att träna posering.
  2. Välj ett ställe att träna line-up och posering där det är lugnt och det inte finns något som distraherar. Du ska kunna fokusera på uppgiften utan att störa dig på omgivningen.
  3. Träna intensivt på att verkligen kontrahera varje muskel.
  4. Träna line-up och posering både framför spegel och utan. Posera då gärna för vänner och uppriktiga kritiker.
  5. Välj musik till din fria posering i god tid.
  6. Be någon videofilma din line-up- och poseringsträning. Försök sedan att bedöma det så objektivt som möjligt.
  7. Ändra i ditt fria poseringsprogram från tävling till tävling.
  8. Ge av dig själv till publiken. Posering är detsamma som ickeverbal kommunikation – försök göra det underhållande.

Artikeln ursprungligen införd i B&K Sports Magazine 10/1998.

Fokusera!

Ingenting är viktigare än fokus när du vill nå framgång, oavsett hur mycket naturlig fallenhet du har för sport, studier, musik, konst, skrivande, affärer eller bodybuilding. Det spelar ingen roll om du inte använder din talang på bästa tänkbara sätt.

Fokusering är nyckeln till framgång, utan fokus kommer du ingenstans!

Det här är särskilt viktigt inom bodybuilding. Det är ingen sport för dumskallar, vilket många tror. Det kräver minst lika mycket koncentration och kunskap som någon annan sport. I bodybuilding är vikterna inte huvudredskapet, de är bara till för att stressa musklerna till att växa och formas som vi vill ha dem. Om vi inte behåller koncentrationen, eller fokus, försvinner kraften ut i tomma intet eller absorberas av resten av kroppen utan att göra någon nytta.

Att utveckla förmågan att fokusera är inte lätt. Lika lite som du förväntar dig att vara lika bra som Magic Johnson första gången du kliver ut på en basketplan, kan du ha samma hjärna-muskel-koordination som ett proffs. Inte ens efter flera månaders träning kommer du ha nått dit, men så småningom – om du fokuserar all din mentala och fysiska energi på att nå ditt mål – kommer du att göra det.

Fokuseringen påbörjas redan kvällen innan träningspasset. Det är då du fastställer hur den kommande dagens träningspass ska läggas upp, förbereder dig för vad som komma ska, bygger upp entusiasm och förväntningar. Innan du somnar kan du till exempel gå igenom hur det känns att vara på gymmet, köra några bra set och verkligen få bra pump så när du hoppar ur sängen nästa dag, gör du det med föresatsen att verkligen köra ett bra pass.

Det är aldrig fråga om huruvida du ska eller inte ska göra det här eller något annat den dagen. Du är fullkomligt fokuserad och vet i detalj varenda rörelse du ska göra, hur hårt du ska träna och hur det kommer att kännas. Det är nästan som om du gick in på gymmet och spelade upp en repris av ett träningspass som du redan genomfört. Man kan till och med gå så långt att man visualiserar småsaker; som vilka kläder du ska ha på dig och vilken musik som ska spelas, för att verkligen komma i exakt samma stämning.

En av de viktigaste sakerna om du har en träningspartner är att inte tävla med varandra. Om du tävlar när du tränar, koncentrerar du dig inte på att få ut mesta möjliga av en övning. Bry dig inte om att din partner använder mer eller mindre vikt på sitt sista set. Det ska vara totalt irrelevant för dig. Se istället till att ni båda gör ert allra bästa, det är det enda som betyder något.

Att föra träningsdagbok kan vara en enorm hjälp för att komma i rätt stämning. Läs igenom den innan du går till gymmet och analysera vad du gjorde förra gången du tränade just den muskelgruppen och vad du ska göra den här gången. Sedan programmerar du dig själv med den informationen och visualiserar i detalj hela träningspasset. På så satt är allt fullkomligt glasklart när du kommer till gymmet, det finns inget utrymme for funderingar eller osäkerhet.

For att undvika att koncentrationen sviker i slutet av passet, ser du till att inte trana så länge att du tappar fysisk eller psykisk fokus, vilket brukar betyda 40-45 minuter. Ben kan du köra en timme, eftersom då ingår en hel del uppvärmning och stretching. Ytterligare ett sätt som hjälper dig att hålla fokus är att prioritera övningarna efter hårdhetsgrad, dvs köra de tyngsta övningarna först.

Tumregel: Om du finner att du förlorar fokus under ett träningspass, har du hållit på för länge den dagen.

Gör varje repetition till passets bästa. Varje rep ska vara perfekt, inget rep är viktigare än något annat. Om du gör åtta eller tio perfekta reps, har du ett perfekt set. Om du sedan gör alla set perfekt, har du kort ett perfekt träningspass och det är det som ska vara ditt mål.
Diet och fokusering

Det du äter påverkar dig inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Din förmåga att fokusera beror. inte endast och enbart på koncentration. Om ditt näringsintag haltar, till exempel när du dietar för hårt och inte får i dig tillräckligt med kolhydrater, kommer blodsockret att sjunka och koncentrationsförmågan likaså.

Om du letar efter en magisk ingrediens eller ett livsmedel som ökar koncentrationen, är min åsikt att det inte finns någon sådan. Uthållighet, såväl fysisk som mental sådan, kräver en välavvägd, välbalanserad diet med mycket protein, ganska mycket kolhydrater och ganska lite fett och som ger en jämn blodsockerhalt under hela dagen. Det gör absolut ingen som helst nytta att äta en bra måltid strax innan träningspasset och sedan skräp resten av dagen. Rätt näring är viktigt såväl under passet som under återhämtningsprocessen och alla andra dagar.

Fokusering och skador

För lite fokus:

Det är mycket sällan som skador uppstår pga för mycket vikt eller utmattning. Skador beror oftast på att du misslyckats med att köra övningen på rätt sätt. Det enda som kommer att hända om du fokuserar på att träna muskeln på rätt sätt men använder för tunga vikter, är att du inte kan lyfta vikten. Om du inte koncentrerar dig kommer rörelsen att bli slarvig och risken att vävnaderna blir skadade ökar.

För mycket fokus:

Underskatta aldrig din viljekraft! Den är starkare än din kropp. Precis som att du måste kontrollera övningsformen för att undvika skador, måste du tänka på att inte pressa dig själv för hårt mentalt, hårdare än vad dina muskler klarar av. Att inte hålla sig inom ramarna för vad musklerna klarar av, är ett exempel på hur jag skadade mig. Jag sätter speciella mål för varje träningspass och ger mig f-n på att nå dem, vad som än händer. Men även om målen är nödvändiga, måste du också räkna in lite flexibilitet utifall att du plötsligt känner att du tar i för mycket under ett pass. Du kanske orkar fortsätta mentalt över den tröskeln, men risken finns att inte muskeln gör det.

Fokusering vid skada

Aldrig är fokusering så viktigt som efter en skada. Det är nu du verkligen behöver koncentrera dig: först för att upptäcka var gränserna går för rehabiliteringsträning och för det andra hur du ska kunna återhämta dig på snabbast möjliga sätt. Med andra ord: Du måste arbeta men inte för mycket, vilket betyder att du måste fokusera ännu hårdare på hur det känns.

Budgetera din fokusering

Det går att fokusera för mycket. Om du fokuserar och fokuserar, dag efter dag, kommer du att bli lika trött mentalt som träningen gör dig fysiskt utmattad. Tänk på andra saker än träning under dagen och ha en bestämd tid när du börjar planera för följande dags träningspass. När det sedan är dags för träningen, har du nog energi för 10-15 minuters genomgång av passet och ändå ha 100 % fokus under träningspasset. Alla behöver ta ledigt från arbetet ibland och om du är proffsbyggare är det svårt. Allt du gör, äter, läser och sover kretsar runt byggningen. Hur som helst kan det trötta ut dig och sänka dig mentalt, så du måste se till att ta ledigt.

Använd bodybuildingen till vad det var meningen att den skulle användas till: att stärka dig själv, både fysiskt och mentalt.

Möt vårt nyblivna proffs Klaudia Larson

Foto: Alex Danielsson

Den 24 april vann Klaudia Larson Nutrition Outlet Grand Prix i Västerås. Och därmed också det tillhörande proffskortet. Men även om hennes triumf var fullständigt odiskutabel, så var hennes väg dit precis allt annat än enkel.

Av alla tjejer jag tävlat mot så är Klaudia förmodligen den som imponerat
mest på mig. Och då kanske inte främst fysiskt. Även om hennes kroppsliga
uppenbarelse alltid varit av bästa märke, så har hennes mentala styrka och
okuvliga vilja på nåt sätt gått utanpå det mesta.

Till saken hör väl också att jag till vissa delar känner igen mig själv i
Klaudia. Uppväxt på landet, ett tidigt hästintresse, och lika tjurig. I Klaudias
fall är ”landet” en gård utanför Falun där hon växte hon upp med mamma, pappa,
två äldre systrar och en helsikes massa djur.

Just djuren var Klaudias enda intresse som liten. Hon började rida redan som
femåring, och höll på med det i ytterligare 15 år. Någon annan sport var aldrig
intressant:

”Nä, jag hatade gymnastiklektionerna i skolan! Bollsporter, hoppa bock och
åka skridskor var inget för mig!”, berättar Klaudia.

Biten av järnet

Och så, en vacker dag, hamnade Klaudia på gymmet för första gången. Hon
berättar:

”Jag hade länge velat börja träna på gym, men jag var rädd att alla skulle
stirra och tycka man såg fånig ut. Men så tog en killkompis med mig, och från
och med det var jag fast!”

Och resultaten kom, märkbart för både henne och hennes omgivning. Så efter
enträget tjat från de andra på gymmet så bestämde hon sig för att prova att
tävla.

”Det var Luciapokalen 1997, och det var så mycket nytt. Så mycket att hålla
reda på så jag hade aldrig riktigt tid att känna nåt. Det var bara att köra på.
När jag sedan gick och vann… ja, då var det ju inget annat att göra än att
fortsätta tävla!”, skrattar Klaudia.

Och det gjorde hon – med besked. Efter ytterligare ett år med stenhård
träning satsade hon stort under 1999, med ett smått lysande resultat: Hon blev
tvåa på SM, tvåa på EM-kvalet, vann Nordiska (!) och Prag Cup, blev trea på
Opava Grand Prix (även den i Tjeckien) samt åtta på VM i Sydney!

Spåddes en lysande framtid

Efter denna sensationella tävlingssäsong var det få av oss i branschen som
inte trodde att Klaudia skulle komma att dominera denna sport framöver. Men
framgångsmaskinen Larson drabbades av driftstörningar, och Klaudia hamnade i
tuffa vatten på hemmaplan.

”Jo, det var lite körigt… Först var jag fast i ett destruktivt förhållande,
kantat av såväl psykisk som fysisk misshandel. Men faktum är att just träningen
och tävlandet var min räddningsplanka även då. Dessutom var min mor mycket svårt
sjuk under många, många år. Det kulminerade hösten 2002, när hon tyvärr inte
orkade vara kvar längre bland oss.”, berättar Klaudia.

Trots dessa motgångar lyckades Klaudia vinna SM 2001 (där jag för övrigt blev
tvåa, efter en misslyckad diet).

Klaudia menar: ”Jag har en viss förmåga att vända motgångar till motivation
och drivkraft. Visst har jag också undrat hur man lyckas ta sig igenom vissa
saker i livet. Men jag antar att jag har tämligen starkt psyke ändå.”

Nu förstår du säkert varför jag är så imponerad av henne? När jag ber Klaudia
själv fundera över sin karriär så säger hon:

”Det är väl egentligen bara en tävling jag inte är nöjd med. Och det är SM
2002 där jag bara kom trea. Jag hade egentligen ingen lust att tävla då. Och så
här i efterhand borde jag väl hoppat över den tävlingen…men gjort är gjort.”

Enorm utveckling

Du har utvecklats enormt under de senaste två åren. Och till NOGP kom du i
ditt livs form. Hur lyckades du med det?

”Personligen tycker jag att det har gått OK, inte mer. 100% nöjd är jag inte.
Jag försökte träna hårt på egen hand. Sedan strulade livet till sig lite för
mig. Jag var så när på väg att lägga ner tävlingsplanerna. Frågan var bara:
Lägga in en högre växel, eller lägga ner? Jag och Lance kollade formen och tog
ett gemensamt beslut: Vi kör så det ryker och satsar på guld! 7 veckor före
tävlingen började vi träna ihop och därefter gick allt som på räls!”

Hur lång tid förberedde du dig inför denna tävling?

”Jag började dieten ett par veckor efter nyår. Ca 14 veckor före tävlingen. Men
det var egentligen inte förrän de sista 7 veckorna som jag fick ordning på
allt.”

När under tävlingens gång kände du att segern skulle bli din?

”Redan på tävlingsdagens morgon fick jag en tanke i huvudet: Jag kommer att
vinna det här! Jag vågade inte säga det till någon då, men på uppvärmningen sa
Lance åt mig att jag var överlägsen, vilket gjorde mig än mer övertygad. Till
finalen kände jag mig riktigt självsäker, vilket är ytterst ovanligt för att
vara mig.”

Hur viktigt var själva proffskortet denna gång?

”Mycket viktigt! Det har ju varit ett sånt där nästintill ouppnåeligt mål.
Dessutom kändes det som en personlig triumf att kunna bevisa att jag LYCKADES,
mot alla odds…”

Förväntningar inför första proffstävlingen?

”Så långt har jag inte vågat spekulera ännu. Först ska jag bestämma vilken
tävling jag ska satsa på. Men det blir i alla fall inte något förrän till våren.
Först ska jag bygga på mig lite mer kött här och där. Och det ska inte vara
omöjligt. Jag har ju världens bästa träningspartner.”, skrattar Klaudia.”

Framtiden ljus

Du har blivit en otroligt duktig posör sedan du stod i mitt vardagsrum i
bara underkläderna och övade inför Luciapokalen. Hur mycket tränar du på
posering?

”Oj! Tack för komplimangen! Jag är dessvärre usel på att ta mig tid till att
öva posering. Det brukar bli att jag står hemma i vardagsrummet sista veckan och
knåpar ihop ett program. Musiken brukar bestämmas i samma veva. Jag måste skärpa
till mig på den biten nu. Efter varje tävling tänker jag att: nästa gång så ska
jag vara ute i god tid och öva massor!”

Hur ser framtiden ut?

”LJUS! Mycket ljus! Mitt liv har verkligen tagit en radikal vändning. Allt
till det bättre. Jag stormtrivs med tillvaron och livet och kärleken är på topp!
Jag har idel positiva saker att se fram emot!

Texten ursprungligen införd i B&K Sports Magazine 8/2004.

Besök även Klaudia Larsons hemsida.

”The Real Deal” – Chris Cormier

Bild: Per Bernal.

I en tid när storleken regerar och när massa slår klass, så behöver vi då och då påminnas om att det inte alltid har varit så i vår sport.

En som alltid företrätt mer estetiska värden, och som numera därmed är något av ett utdöende släkte, är amerikanen Chris Cormier. Efter åtta sorger och sju bedrövelser fick vi oss så en kort pratstund med ”The Real Deal”.

  • Namn: Broderick Christopher Cormier
  • Smeknamn: ”The Real Deal”
  • Född: 19 augusti 1967, i Palm Springs, Kalifornien
  • Bor: I Las Vegas, Nevada
  • Familj: Flickvän, sonen Kiviok
  • Vikt: 110 kg, ca 125 kg offseason
  • Längd: 176 cm

Om man undantar den där gången 1984, när jag jagade biljetter till Van Halen på Råsunda, så har jag aldrig varit ihärdigare än när jag försökte få tag i Chris Cormier. Efter minst hundra (100!) samtal till hans röstbrevlåda, och med lika många desperata uppmaningar om motringning, så började den panik som följer av att ha den beska andedräkten vid namn DEADLINE flåsande allt närmare i nacken, så smått ta ut sin rätt. Min panna var blank, blicken var tom, magen var orolig.

När han så, helt utan förvarning, svarade: ”Hello?…” blev jag så paff att jag bara kunde stamma något hyperintelligent till svar. Men, lycklig som en speleman, hämtade jag mig snart. Under vårt korta samtal (ban hade fest hemma) fick jag sedan klart för mig att Chris är en jättetrevlig kille, kanske med en oförtjänt kantig aura. Den av media (vaddå, får man inte kasta sten i glashus?) ofta skissade silhuetten av ett drogliberalt partydjur raserades ganska snabbt. Istället tonade en annan bild fram. Den om en hårt arbetande och målmedveten kille som numera gör sitt yttersta för att bli världens bästa kroppsbyggare. Och som, om man ser till hela hans tioåriga proffskarriär, förmodligen också har varit det.

Chris, hur är det nu, bor du fortfarande i Las Vegas eller har du flyttat tillbaka till Los Angeles?

”Las Vegas är min bas och jag håller som bäst på att bygga ett hus här. Min son bor med mig här nu och jag stormtrivs med livet. Jag är fortfarande ofta i LA, men det är lite för stressigt för mig där. Jag håller också på att starta upp en restaurang här i Las Vegas – Smitty’s Southern Chicken & California Grill – där vi kommer att servera en hel del bra byggarmat som kyckling och fisk.”

Är du matintresserad?

”Nej, egentligen inte, men jag kände att jag behövde något att falla tillbaka på när jag väl slutar med bodybuilding. Därför gör jag den här investeringen nu, inför framtiden.”

Hur är det med festandet i Las Vegas?

”(Skratt) Det händer att jag slinker in på Ghost Bar och bara slappnar av en stund och lyssnar på lite musik. Jag dricker inte alkohol alls när jag tränar och taktiskt nästan aldrig annars heller. Av någon anledning blir jag ständigt medbjuden hit och dit men just nu är det träning och tävling som gäller. Men efteråt är jag är inte den som bangar för att fira ordentligt! Förr om åren kunde jag nog inte riktigt hålla ordning på allt. Och folk tror fortfarande att jag är samma kille som då. Men numera är jag faktiskt seriös.”

Brudar?

”Jag åberopar det femte tillägget på den (skratt)! Ärligt tal jag varken kan eller vill gå in på det, det är mitt privatliv. Jag försöker koncentrera mig till 100% på mitt jobb, som är att träna och tävla. Tidigare har det kanske varit lite si och så med det, men nu…

Jag har nog lite lätt för att bli störd av småsaker, just nu så jag kunna koncentrera mig på bara en sak. Jag vill inte gräla eller hamna i obehagliga situationer med någon just nu. Det stör min koncentration. Men jag kan väl säga så mycket som att jag inte vill ha en flickvän som bara vill komma till dukat bord, utan att hjälpa till.”

Träningen?

”Den fungerar oerhört bra just nu. Jag är på gymmet två gånger per dag. Oftast tränar jag på Gold’s Gym i hörnet av Sahara & Decatour här i Las Vegas. Vanligtvis vid lunchtid och sedan igen vid sextiden på kvällen. På morgnarna kör jag dessutom min kardioträning, fast den gör jag här hemma. Och det går verkligen bra, jag har aldrig sett bättre ut än nu.”

Bättre än på Mr Olympia 1999?

”Ja, absolut. När man blir äldre så blir man också lite smartare. Därför kan jag lättare fokusera på svagheter och på att korrigera sådant som inte fungerat tidigare.

Jag har också tagit hjälp av Milos Sarcev, som ur sitt perspektiv fått mig att förstå hur jag kan bli bättre. Han är en väldigt detaljerad person, med massor av erfarenhet. Och även om jag själv har varit med om både det ena och det andra, så känner jag ändå att jag fått många viktiga insikter från Milos. Han har tävlat mot mig flera gånger, och är alltid mycket ärlig med vad jag måste göra för att bli bäst.”

Din diet?

”Jag äter mycket fisk, som torsk och lax, samt kycklingbröst, äggvitor och lite biff. Just nu äter jag ganska mycket protein, lite kolhydrater och lite mer fett. På kolhydratsidan är det mest ris och bakad potatis som gäller. Men nu äter jag mindre kolhydrater än vad jag gjort tidigare år.”

Hur ser du på Mr Olympia i år?

”Jag tycker själv att jag har det bästa totalpaketet och att jag borde bli nummer ett. Den här sporten förtjänar en mästare med en bra struktur och en smal midja, helt utan utstående mage. Jag tycker att jag representerar hur en kroppsbyggare ska se ut. Det enda jag kan göra är att hoppas på att domarna uppmärksammar och premierar det.

Förut var det den bästa fysiken som vann, men nu vet man ju inte. Kropparna har blivit större, men inte bättre. Jag skulle till och med vilja säga fulare. Hur kan t ex Günter slå Ronnie Coleman på symmetri? Aldrig!

Förra året blev jag trea utan att vara i min bästa form. Nu är jag fokuserad och har också lärt mig att inte slarva med något. I år kommer det vara en mycket mer samlad Chris Cormier som står på scenen i Las Vegas. Den här gången är det ett helt annat läge, och jag ser mycket tydligt hur jag måste se ut för att vinna!

Tro mig, den här gången kommer jag att komma in i min bästa form någonsin, till och med min midja är tightare än förra året! Hörru, det var kul att prata med dig, men nu måste jag gå tillbaka till mina gäster! Ha det bra så ses vi på Olympia!”

Men…

”Vet du, en vacker dag ska jag skriva en bok om min kunskap och mina erfarenheter, ansträngningar och belöningar, motgångar och framgångar. Ingen är okänslig för de spår som livet sätter i en. Man kan maskera dem och man kan ljuga om dem, men de kommer ändå alltid att finnas där.”

Artikeln tidigare publicerad i BODY nr 235 / 9-2003. I tidningen finner du även Chris Cormiers ryggträning illustrerat av Per Bernals bilder!

Övriga Arnoldfakta

Arnold som ung soldat i Österrikiska armén…

Här följer de Arnoldfakta som publicerades i B&K Sports Magazine 8/1997.

  • Hans fulla namn är Arnold Alois Schwarzenegger.
  • När han var 15 år vägde han 75 kilo och var 185 cm.
  • Armar 31 cm, bröstomfång 102 cm, midja 76 cm, lår 50 cm, vader 38 cm.
  • När han var som bäst hade han en kroppsvikt på 105 kilo i tävlingsform.
  • Armar 56 cm, bröst 145 cm, midja 81 cm, lår 71 cm och vader 51 cm.
  • Idag tränar Arnold en timme om dagen. Förutom bodybuilding gillar Arnold att springa, simma, dyka, spela tennis, åka skidor, bowla, rida, åka motorcykel, utföra bågskytte, resa, teckna och samla konst. Fast absoluta favoritaktiviteten säger han vara att spendera tid med sin fru och sina barn.
  • Tillsammans med Jim Lorimer arrangerar han varje år tävlingen ”Arnold Classic” i Columbus, Ohio. Tävlingen räknas till en av de två största bodybuilding-tävlingarna i världen. Den första gick 1989. 4 000 åskådare betalade 150 dollar var.
  • Den 9 september 1983 fick han amerikanskt medborgarskap.
  • Värnplikt som stridsvagnsförare i tyska armén från 1 oktober 1965 till slutet av september 1966.
  • 1975 University of California (UCLA), Santa Monica City College. 1979 University of Wisconsin med en major i ‘International Marketing of Fitness and Business Administration’.
  • Hans fru, Maria Shriver, är TV-journalist på NBC. De har fyra barn tillsammans; Katherine, Christina, Patrick samt Christopher.
  • Han har skrivit böckerna: ”The Education of a Bodybuilder” -77, ”Bodybuilding for Men” -79, ”Bodyshaping for Women” -79, ”Encyclopedia of Modern Bodybuilding” -85, ”Fitness for Kids” (trilogi, 0-5 år, 6-10 år, 11-14 år) -93.
  • Har fått smeknamnet The Austrian Oak (eken), myntat av Joe Weider. Andra namn som Joe tyckte passade var The Bavarian Behemoth och Arnold Strong.
  • Han har svävat som en 70 meter hög ballong på Times Square, han står som staty på flera ställen, bland annat i Japan. Hans namn var målat längs hela sidan på en NASA-raket som sköts upp i maj 1993.
  • Han har varit med i tre musikvideor: AC/DC:s ‘Big Gun’ för The Last Action Hero och Guns N’ Roses ‘You Could Be Mine’ för Terminator 2.
  • ”Tonight (July 26) on Access Hollywood, they are going to premiere that Bon Jovi video, in which Arnold appears as The Terminator.”
  • I april 1997 genomgick Arnold en hjärtoperation för att rätta till ett medfött fel på hjärtklaffarna.
  • Under George Bushs tid som president var Arnold ”Chairman of the President’s Council on Physical Fitness and Sports”.

Arnold vann under sin spikraka bodybuildingkarriär bland annat:

  • Sju Mr Olympia
  • Fem Mr Universe
  • En Mr World

Övriga kända födelsedagsbarn 30 juli:

  • Sylvester Stallone
  • Kate Bush
  • Laurence Fishburne
  • Lisa Kudrow

Alexandra Vusir: Tjejen med ‘det’ – 2

Bild: Per Bernal.

Del 2 av artikeln Alexandra Vusir: Tjejen med ‘det’. Alla delar av artikeln:

Del 1 | Del 2 | Del 3

Faktaruta

Namn: Alexandra Vusir
Ålder: 27 år
Längd: 165 cm
Tävlingsvikt: 64,6 kg
Vikt off-season: 70 kg
Yrke: Försäljare
Familj: Sambo med pojkvännen Jyrki
Har tränat i: 10 år
Favoritbodybuilder, kvinnlig: Cory Everson & Marjo Selin
Favoritbodybuilder, manlig: Francis Benfatto
Övriga intressen: Läsa böcker, sy gymkläder, mysa framför tv:n

Meritlista

  • 4:a DM 1985
  • 2:a Götalandsmästerskapen 1986
  • 6:a SM 1986
  • 3:a EM-kvalet 1988
  • 2:a Swedish Cup 1988
  • 1:a Götalandsmästerskapen 1988
  • 4:a SM 1988
  • 1:a Götalandsmästerskapen 1989
  • 1:a SM 1989
  • 2:a EM-kvalet 1990
  • 2:a SM 1991
  • 2:a Nordtyska Mästerskapen 1991

Karriär före familj

Alexandra har tre yngre bröder. Två av dessa har blivit så inspirerade av storasyrran att även de börjat träna på gymmet.

De tycker att det är häftigt med en syrra som tränar bodybuilding och dessutom tävlar. Föräldrarna däremot tycker inte att det är speciellt feminint med muskler på en tjej. De ser hellre att hon och hennes pojkvän börjar tänka på tillökning.

Kanske grundar sig deras åsikt på hur man ser på muskulösa kvinnor i deras hemland, Jugoslavien. Det är nämligen därifrån hon kom med sina föräldrar till Sverige, då hon var ett år gammal. Så där fick ni en förklaring till hennes ovanliga men häftiga efternamn.

Pyramidträning & ganska lätt

”När jag och min kompis började träna bland alla styrkelyftare föll det sig naturligt att vi tränade samma övningar. Det blev med andra ord väldigt mycket basövningar – och då speciellt knäböj. Jag älskade att köra denna övning. Ben är fortfarande min favoritmuskelgrupp som jag gärna tränar väldigt tungt. Fast passen var ännu tyngre förr. Som mest klarade jag en etta på 155 kg. Idag kör jag 8-10 repetitioner på 70 kg. Men så har jag som så många andra gått över till den typ av träning som går ut på att sträva efter så bra muskelkänsla som möjligt.”

”Idag spelar just muskelkänsla den största rollen i min träning. Jag litar dessutom på hur kroppen mår. Med det menar jag att jag känner efter vilka muskelgrupper och vilka övningar som är de bästa just den dagen. Jag varierar mig väldigt ofta. Det dröjer innan jag åter kör exakt samma övningar för en och samma muskelgrupp på samma sätt. Jag har märkt att denna typ av träning passar mig bäst. Vad det gäller viktmotstånd, så kan jag nämna att jag – trots strävan efter muskelkontakt – tränar ganska tungt. Emellanåt varvar jag dock med lite lättare träning.”

”En gång varje lågsäsong brukar jag ha en mycket tung period som innefattar 4-6 veckor. Under den här tiden tränar jag vråltungt. Settalet ligger på 10-12 set för varje muskelgrupp. Annars tränar jag enligt pyramidprincipen sedan flera år. Detta är den absolut bästa träningsvarianten för mig.

Fram till 1989 låg mitt settal för varje muskelgrupp på 30 set. Idag ligger jag runt 15-20 set. Benen och ryggen tycker jag personligen ligger ganska bra till muskulärt sett. Axlar, vader och triceps är de muskelgrupper som jag tycker släpar efter och som jag därför prioriterar.

Dessutom har jag börjat träna underarmar då de är alldeles för klena. Ben, rygg och biceps är muskler som jag kör tungt. Till följd av en gammal axelskada är jag mer eller mindre tvungen att träna bröst lättare.”

”När det gäller kosttillskott kan jag bara säga att jag inte tror så mycket på det. Jag tror på att äta en allsidig och bra kost. Till den kan man, om man känner behov, ta en proteindrink. De enda gångerna jag äter tillskott är före en tävling. Då blir det multivitaminer och extra mineraler. Detta gör jag för att försäkra mig om att min kropp får i sig vad den behöver under en krävande diet. Att hålla sig från sötsaker är det säkert många som tycker är svårt. Till er kan jag varmt rekommendera mineralen krom. Denna mineral tillintetgör så gott som allt sötbegär.”

”Idag har jag inga problem med att hålla mig från sötsaker. Det är däremot svårt att avstå från mat. Tidigare år har min off-seasonvikt legat på cirka 75 kg. Men nu har jag bestämt för att inte gå upp till mer än 70 kg. Detta för att underlätta själva deffen före tävling.

Mitt kaloriintag ligger under lågsäsong på 3 000-3 500 kcal. Jämfört med 2 000 kcal före tävling. Dietperioden påbörjar jag minst 12-15 veckor före tävling. Under den tiden har jag en ätardag i veckan. Då äter jag uppåt en 5 000-6 000 kcal.

De sista 6-8 veckorna börjar jag varje morgon med en timmes lång promenad. Förutom den promenaden cyklar jag en halvtimme på gymmet varje dag.”

”Under lågsäsong unnar jag mig lasagne eller pizza. Fast det blir endast på ätardagen. Jag vill ha kontroll över vad jag stoppar i mig. Ingen koll leder lätt till ett för stort kaloriintag utan att man tänker på det.

Jag dricker alltid väldigt mycket vatten. Det brukar bli omkring 4 liter/dag. Vatten håller bl a förbränningen igång och ger mättnadskänsla.”

Dopning

På frågan om vad Alexandra anser om dopning, svarar hon;

”Det är tråkigt att det förekommer dopning inom vår sport. Å andra sidan lägger jag mig inte i vad andra människor gör, det är deras sak. Fast man ser ju helst att alla tävlar på samma villkor.”

Alexandra deltog den 10/11 i Nordtyska öppna Mästerskapen. Hon placerade sig som tvåa och vann priset för bästa posör, trots att hennes posemusik stängdes av efter en minut – och hon hade en halv minut kvar. Mycket bra gjort. Nu är det bara att önska Alexandra lycka till med det hon företar sig.

Och ifall det ligger något i det som Ingvar Larsson yttrade under fotningen på 1991 års SM, att ”Alexandra har bättre struktur att bygga på än självaste Cory Everson”.

Ja, då kommer hon att gå långt!

Bild 326731Bild 326732

Alla delar av artikeln:

Del 1 | Del 2 | Del 3

Elisabeth Hardingz, tvåa på Junior-VM

Bild: Per Bernal. Sveriges bästa kvinnliga lårbiceps?

1986 var ett mycket intressant byggarår. En rad nya profiler kom att tävla. En del av dessa har vi redan presenterat här i B&K. Här är ytterligare en.

En person som kanske rönt de största tävlingsframgångarna i Svensk Bodybuildinghistoria någonsin under ett och samma år. En 20 år gammal tjej bosatt i Stockholm. Namnet? Elisabeth Hardingz!

Artikeln om Elisabeth Hardingz: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

När jag träffar Elisabeth Hardingz, kan jag inte låta bli att tänka på Astrids Lindgrens film, ”Ronja Rövardotter”, som just passerat revy vid skrivandets stund. Orsaken är att huvudpersonen i filmen och i denna artikel, har en hel del gemensamt. Båda har mörkt yvigt hår, stora ögon med den rätta glimten och båda ger de ett minst sagt ”busigt” intryck. Men likheterna sitter inte enbart i det yttre. Utan även i det inre. Båda är äventyrslystna, envisa och går följaktligen dit de själva vill.

För Ronjas del innebar det en rad upptåg med bland annat halsbrytande hopp över ”helvetetsgapet”.

För Elisabeths del har det dock inte inneburit fullt så riskfyllda äventyr. Det har snarare ”inskränkt” sig till bergsklättring på hög höjd i franska Grand Canyon, utflykter till ökända ”banditbyar” på Sardinien, snorkeldykning i Medelhavet, snöskoterkörning i fjällen, sovsäckscamping under bar himmel i italienska parker osv. Äventyr som väl alla svenska tjejer ägnar sig åt, eller…..?

”Världen är full av små äventyr som gör livet intressantare och som väntar på att du skall delta. Det gäller bara att hålla ögon och öron öppna och att väga ta initiativ till något nytt.

Till exempel att lära känna nya människor, prova på nya musikinstrument, idrottsgrenar osv”, hävdar Elisabeth eller ”Tittit” som hon föredrar att kallas. Och hennes senaste intresse, dvs kroppsbyggningen, gör henne högintressant för B&K:s läsekrets. För denna juniortjej står antagligen för den mest imponerande tävlingskarriären i svensk bodybuildinghistoria!

Faktaruta

Namn: Elisabeth Hardingz (syster till EM 4:an Gunilla Hardingz)
Smeknamn: ”Tittit”
Ålder: 20 år
Längd: 158 cm
Vikt off-season: 55-57 kg
Vikt tävling: 48 kg
Mått: ”Sånt trams håller jag inte reda på!”
Meriter; Elisabeth lyckades få följande placeringar i lätta damklassen under debutåret -86. Håll i Er!

  • 1:a plats Seniorer Svealandsmästerskapet
  • 1:a plats Juniorer Svealandsmästerskapet
  • 3:e plats Senior-SM
  • 1:a plats Junior-SM
  • 2:a plats Junior-VM
  • 2:a plats Junior-EM

Mål: Att växa in i lätta damklassen som senior.

Började dansa balett vid 4 ½ års ålder!

Det framgår mycket snart under intervjuandets gång, att Tittit är en tjej som varit med om en hel del. Inte bara när det gäller äventyrsfyllda resor och dylikt. Utan också ur idrottslig synvinkel. Redan 4 ½ år gammal sattes hon i en klassisk balettgrupp av sina föräldrar. Lärarinnan var en fd rysk ”ballerina”. Känd för sin disciplin och sitt hårda handlag.

Tittit: ”Under min 11-åriga balettkarriär fick jag verkligen lära mig vad disciplin innebar. Både fysiskt och psykiskt. Vår lärarinna var stenhård. Så fort man gjorde fel eller fuskade, var hon på en som en hök. Hon gav sig inte förrän saker och ting var som de skulle vara. Jag klarade mig hur som helst mycket bra och fick ofta stå längst fram eller bak vid stången. En ynnest som visade att man var duktigast eller näst duktigast i klassen.

Under dessa år fick jag lära mig självdisciplin (något jag haft stor användning av i kroppsbyggningen) och att älska scenen. Jag kommer fortfarande ihåg de känslor jag kände, när jag uppträdde för första gången. Först nervositeten och sedan upprymdheten. Känslor som jag alltid erfar var gång jag står på scen. Och som tävlande kroppsbyggare får jag mer än nog av just detta. En tjusning som sporrar mig träna allt hårdare hela tiden.”

Vid sidan om balettdansen, hade Tittit ridning och gymnastik på sitt schema. För att inte glömma jollseglingen, varpkastandet (Gotländsk nationalsport), konstsimmet och de åtta! olika instrument hon spelat under sina år.

Nu senast kyrkorgel och krumhorn i en barockensemble.

B&K: ”När började du träna bodybuilding?”

Tittit: ”För cirka 2 ½ år sedan. Min syster Gunilla och min bästa klasskompis höll på för fullt och detta väckte givetvis min nyfikenhet. Men mitt första besök på gymmet i Linköping blev en stor besvikelse. Jag kunde inte första hur en del kunde spendera 5-6 dagar i veckan i träningslokalen, ryckandes och lyftandes i en massa olika maskiner. Enligt min mening var denna sport urtråkig. Jag fortsatte dock träna sporadiskt. Mycket pga kraftiga påtryckningar från min syster.

När sommaren kom, åkte jag och Gunilla till Gotland för att sommarjobba. Och det var först under dessa varma sommarmånader. som mitt intresse för bodybuilding började spira. Visserligen fick syrran släpa mig till gymmet de första veckorna. Men det hör väl inte hit. Eller….? Den hårda träningen resulterade ganska snart i ökad muskelmassa och styrka. Och en bättre morot än detta, är nog svår att finna.

Min begynnande satsning fick dock ett abrupt slut. Gunilla flyttade till Stockholm när hösten kom och skolan började. Något som tyvärr påverkade min träning negativt. För det var ju inte lika roligt att träna ensam, som att träna tillsammans med henne.

Så det blev bara 2-3 pass i veckan på sin höjd.

Efter att ha avslutat mina tre år på gymnasiets naturvetenskapliga linje, flyttade jag till Stockholm. Dvs för 1 ½ år sedan. Jag provade på olika jobb och tränade endast sporadiskt. Ända tills jag fick fast arbete på ett labb. Och detta i kombination med min systers hårdsatsning till Stockholms DM förra våren, sporrade mig att börja träna seriöst igen.

Så i praktiken har jag kört hårt sedan mars -86.”

B&K: ”Så du hade alltså bara åtta månaders hård träning i ryggen, innan du gjorde din tävlingsdebut på Svealandsmästerskapet?”

Tittit: ”Ja, det stämmer. Såvida man inte räknar bort det träningsuppehåll jag hade i somras, då jag och Gunilla tågluffade. Jag hann endast med tre träningspass under denna tid. Men detta hindrade inte mig från att börja deffa. Jag levde på tonfisk, yoghurt och bröd under dessa 4 luffarveckor.”

B&K: ”Vad fick dig ta steget fullt ut och tävla?”

Tittit: ”Gunilla såklart! Men att jag tävlade redan i höst, ingick egentligen inte i mina planer. För jag hade inte planerat in min tävlingsdebut förrän våren 1987. I år alltså! Men syrran tyckte jag skulle passa på att tävla som junior, vilket jag också gjorde. Och att det sedan gått som det gått, kan man bara glädjas över. De resultat jag nått, är oändligt mycket bättre än vad jag någonsin trodde jag skulle kunna nå.”

Artikeln om Elisabeth Hardingz: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4