Del 3. Läs del 2…
Ge mig en kvart om dagen
Tillbaka till den kungliga hufvudstaden alltså. Det var nu iden med fysisk träning på postorder föddes. Arne skrev en komplett korrespondenskurs för träning med skivstång. Efter några år skrevs den om till att bli den berömda ”ge mig en kvart om dagen”. En bra slogan.
Men egentligen innebar det hela att träna cirka tre gånger i veckan. Utslaget på veckans sju dagar blev det ungefär en kvart var dag. En ide som skulle komma att marknadsföras ända fram till 1973.
”Många människor känner sig alltför ospänstiga och osäkra för att uppsökta ett träningsgym. De var de jag nu nådde. En viktig målgrupp. Det var ju just dessa människor som behövde hjälp!
Snart började breven från eleverna strömma in. Människor berättade att de blivit av med allt från ryggskott till kärlkramp. Verksamheten växte och jag annonserade allt mer”.
Facit i efterhand visar att cirka 50-60% av eleverna fullföljde kursen. Ett gott betyg. 1973 skickades den sista kursen ut. En epok var över. Nästan.
Telefonen hemma hos Tammer och hans brevbärare kan intyga att Tammer fortfarande är ett begrepp. Hur många sjukbesök han besparat svenska skattebetalare är en omöjlig fråga att besvara. Men att det är många, skvallrar en försäljning av 400 000 kursbrev om.
Tammer idag
Vid 72 års ålder tränar Arne bodybuilding 3 dagar per vecka. Han går upp 04.00 (!) varje morgon, äter sin frukost, läser morgontidningen och beger sig till gymet. I kvinnligt sällskap.
Han tränar för närvarande tre damer som bett om hans hjälp.
De andra träningsdagarna tränar han sitt eget gymnastikprogram (som han visade delar ur i svensk TV för en tid sedan i Cafe 18). Minst en dag i veckan ger han sig ut i motionsspåret.
Hur orkar han egentligen?
”Jag skulle inte orka att sluta träna. Jag behöver min uppladdning med träning för att fungera bra”, säger Arne.
Man måste tro honom då de pigga ögonen lyser av energi.
Vad gäller de moderna bodybuildingsporten följer Arne med vad som händer och sker. Han är glad över utvecklingen, men ser samtidigt vissa överdrifter i sporten han inte gillar.
”Anabola steroider är ett fördärv. Här förstör unga friska idrottsmän sin naturliga balans i kroppen. Det fina samspelet mellan de inre organen jag talat om förstörs förr eller senare. Bland annat rubbas de hormonproducerande körtlarna. Idrottsmännen mår inte lika bra då de blir äldre som de skulle gjort med enbart sund kost och hård träning.
Hela grundidén med bodybuilding som hälsofrämjare försvinner.
Själva tävlingsmomentet har jag förståelse för. Man måste ha en utmaning. Men risken att självfixeringen går för långt finns alltid där. Speciellt då även kemiska preparat används för att bli bättre. Jag känner killar som blivit labila idrottsvrak av allt för mycket steroider. Utsätt dig inte för risken att hamna i samma sits. Försök att tänka framåt!”
Svensk friidrott behöver hjälp!
Som gammal friidrottare är Arne säker på en sak. Svensk friidrott skulle inte behöva vara så långt efter i den internationella konkurrensen med rätt styrketräningsmetoder.
”Idag tränas allt mer styrketräning, vilket är positivt. Men de flesta tränar fel. Det är inte bara att träna med skivstång och hantlar. Det gäller också att göra det både systematiskt och rätt. En satsning på att utbilda ledare i uppbyggnadsträningens ädla konst skulle vara på sin plats”.
Kanske har Arne Tammer rätt. Han har ju trots allt sysslat med ämnet i hela sitt liv. Ingen i Sverige – om ens hela världen – har varit i kontakt med så många människor som han i fråga om fysisk träning. Och de problem som kan uppstå.
Under sin period som säljare av korrespondenskurser var det ett halvtidsjobb att besvara brev från undrande elever. Arne Tammer gav hela svenska folket en vitaminkick som hette duga. Medicinen hette muskelträning.
En medicin han idag regelbundet tilldelar sig själv. Minst två kvartar om dagen. Den fungerar. Arne har inte varit sjuk på 40 år! 72 år gammal. Kan någon tvivla på den mannen?
