Bild: Garry Bartlett. Särbedömning om overalltiteln
”Del 5”. Läs del 4…
Kul att tävla i USA, för att se vad alla dessa år av hårdträning gett, innan jag kanske prövar på att göra internationell come-back på allvar”, menade Robin Andersson från Västerås, som satsat stenhårt på denna tävling med träning två pass per dag och neddeffning från dryga 100 kilo till strax under 90 kilo.
Och alla som sett Robin vet att han har kaliber att vinna vad som helst, med sina enorma ben och publikfriande stil på scenen.
Och att han var i sitt livs form, ja – klart bättre än då han placerade sig sexa på EM 1985, rådde det ingen tvekan om. Även jag ville ge USA ännu ett ”try”, efter att ha placerat mig 6:a året innan. Gissa om jag var revanschsugen!?
Med nio pass i veckan under de sista tre månaderna var det dags att, två kilo tyngre än året innan, ge jänkarna en ny match. Deffen har jag verkligen inga problem med. Någon aerobisk träning har det inte varit tal om detta år. ”Effektiv bodybuilding” kräver att du lägger energin i gymmet – annars bränner du ut kroppen.
Trivsamma ”Guestquarters”
Med på resan fanns också SBBF:s ordförande Kent Gustafson, som åkt med för att få ny träningsinspiration och skaffa sig erfarenhet från amerikanska tävlingar.
Vi anlände trötta till Columbus. Med väskor i knäna, bakom ryggen och packade som sillar
(OK-— jag vet att det var snålt att inte ta två taxi-bilar) nådde vi efter 23 minuters färd till det officiella tävlingshotellet: trivsamma ”Guestquarters”, där den bekanta ”nu-är-det-dags-för-tävlingsstämningen” började infinna sig på allvar: ”Welcome to Arnolds Classic” stod de på en stor banderoll, placerad över incheckningsdisken. En minst sagt händelserik helg hade just börjat.
Tidsomställningen
Vi vaknade tidigt. Ja, vid 4-tiden sisådär. Hungern var överhängande, varför det var med glädje jag packade upp de illegalt insmugglade havregrynen med iblandade russin. En anrättning av de enklare slaget, som kompletterades med apelsinjuice från hotellkylen, vilken med ljudliga smackanden slank ned för de av airconditionerade rummet torra struparna. Ett andra lager av Cahlings specialspray mörknade den redan hyfsade solbrännan ytterligare och allt kändes bara bra. Deffen satt där den skulle – den saken var klar!
Tidsomställningen hade även drabbat den sömndruckne Robin som vid 6-tiden ringde och skrek: ”Jag är klar. Jag vill tävla NU! Ådrorna hänger rakt ut över hela kroppen!”. Vi log åt den ivrige västeräsaren och tävlingsnerverna börja kittla oss.
En dag med kringvandring i stadens ”mall”, ett sånt däringa overkligt stor shoppingcentrum i tre plan, och ätandes grillade kycklingbröst och lite bakpotatis, var det dags att krypa in pä rummet för att slipa till de sista detaljerna.
Tävlingsmorgon
Det är pirrigt att kolla formen i spegeln. Hur ser jag ut? Sitter deffen kvar, eller har någon underlig matprodukt fått vätskan att ansamla sig under huden? Nej, det ser bra ut! Jag känner att det varit rätt att äta lite mer och inte ”dra ut det sista”, vilket ofta bara gör att du ser mer utslätad och ”tom” ut.
Kent, som varit med i SM, har hållit formen bra och Robin ser enormt vass ut, med centimeterdjupa markeringar mellan lårmusklerna och en topp pä armen som inte ligger långt efter de bästa proffsen. Invägningen sker pä det enormt stora ”World Gym Fitness Expo” och bakom scendraperiet har deltagarna redan samlats, dä vi kommer in. Överallt sitter till största delen artificiellt bruna ansikten, vilka kritiskt studerar oss då vi kommer in i enhetliga landslagsoveraller.
”So you are the guys from Sweden. Welcome”, välkomnar John Parillo, som ska sköta den officiella invägningen, vilken sker i enlighet med NPCs regler (det amerikanska förbundet).
I vanlig ordning ska invägningen ske i poseringsbrallor och med musikkassetten, till vilken man ämnar posera, i högsta hugg.
Lättviktarna väger in, varefter det är min tur. Det är svårt att låta bli att studera hur de andra ser ut då overallerna åker av. Döm om min förvåning då två killar som jag kunnat svära på skulle gä i klass -90 kilo reser sig, för att precis klara viktstrecket. Oj, det här kommer att bli tufft!
Jag väger in som sjunde man – och bakom mig dyker en kille upp, som stått och lurat i kulisserna. Han ser mycket stor ut. Men det är på scenen det avgörs…
Vad vi svenskar tidigare inte visst att detta var deras sista chans för dessa grabbar att kvalificera sig till ”Nationals”, då denna tävling är en så kallad ”National Qualifyer”. Kent väger 5 hg över – och tvingas gå i tungvikten.
Nu väntar ett par nervösa timmar, innan tävlingen ska starta. Vi passar på att gå igenom det stora expot, som samlat inte mindre än 200 utställare. Här var det lätt att spendera några extra dollar. Jag lovar!
Uppvärmning och upp till bevis
Strax före klockan 12.00 börjar jag att värma upp med djupa hantelflyes. Just det här med uppvärmningen är en viktig detalj. Den får inte vara för tung och inte för lång. Ej heller allt för lätt och kort. Jag hinner bara köra bröst och lite baksida axlar, innan någon skriker: ”Middleweigts in line please!” Snabbt på med lite olja, några snabba hantellyft för axlarna och plötsligt står jag där inför en fullsatt hall.
Oj, visst pirrar det. Efter många särbedömningar vet jag fortfarande inte hur det gått. Men att jag är top-6 står helt klart. En medalj i sikte kanske? Ja, det känns onekligen bra.
Jag drar snabbt på mig overallen för att se Robins klass. Han ser bra ut och har klar chans på medalj även han. Robin kämpar hårt under särrbedömningarna och han ser ut att växa för varje minut!
Kent har svårt att hävda sig i tungvikten, men gör en bra insats. Denna 42-årige ordförande är verkligen en sann kämpe och älskare av vår sport! Kent fick uppskattande applåder av publiken, då han klev ned från scenen. Vi kunde knappt bärga oss till finalen och pose-downen. Hur skulle det gå? I reportaget, vilket skrivits av MuscleMags journalist Garry Bartlett får du fakta.
