Bild: Albert Busek. Med Sven-Ole Thorsen i Spanien 1981,
under inspelningen av Conan.
Del 2. Läs del 1…
1968 damp det ner ett brev hemma hos familjen Schwarzenegger. Brevet innehöll en inbjudan till USA och var undertecknat Joe Weider. Arnold tvekade inte en sekund. Utrustad med en gymbag, lite träningskläder och en mycket knagglig engelska anlände så Arnold till ett soligt Kalifornien. Joe tyckte inte alls att Arnold var galen. Okej, Joe tyckte Arnold varit duktig som lyckats så pass bra som han gjort. Men Mr Weider ansåg att det var hög tid att öka träningsdosen. Med siktet inställt på en Mr Olympia-seger över Sergio Oliva körde Arnold, enligt Joes instruktioner, två stycken tvåtimmarspass – sex dagar i veckan. Now we’re talking! Och passen var definitivt inga såsa-runt-sessioner. Varje set körde Arnold till utmattning, varpå han gjorde ytterligare några reps, med cheating-teknik (alltså fuskprincipen, skit i utförandet – upp med vikten). Snacka om att pumpa ur.
Nu började även ”de stora grabbarna” höja på ögonbrynen. Sällan hade man skådat någon som tränade så intensivt och snart hade alla på World Gym hört talas om den tyste österrikaren som tränade med mord i blick.
”Jag tror att musklerna konstant måste vara upp-pumpade, så att man ständigt går omkring med känslan av att vara nytränad. Man måste känna en lätt muskelvärk direkt efter ett träningspass, det bevisar att man jobbat igenom musklerna ordentligt. Ingen pump – ingen muskeltillväxt!”, sa Arnold.
Men trots att träningen gick bättre än någonsin saknade han sin träningspartner och bästa vän Franco Columbo. Arnold lyckades övertala Joe att även ta över Franco till Santa Monica. ”Vi var nästan panka, men vi behövde ju pengar till mat”, minns Franco. ”Eftersom vi båda tidigare hade hankat oss fram i Tyskland som murare, bestämde vi oss för att starta en liten firma: ’European Brick Works’ och inom en vecka hade vi mer jobb än vi klarade. Vi anställde en sekreterare för att svara i telefonen och hyrde in en kille från gymmet för att hjälpa oss.”
Så här efteråt verkar det som om allting Arnold någonsin tagit i blir till guld. Förutom son murarverksamhet var de båda vännerna fullt sysselsatta med att få Sergio på fall. Vilket inte lyckades. Olympia 1969 vanns av Sergio Oliva. Men trots att Arnold blev snuvad på sitt livs dröm kramade han om Sergio och kysste honom på pannan. Arnold visste vad han gjorde. Publikovationerna ville aldrig sluta, månader efter pratades det mer om gentlemannen Arnold än om Sergios vinst. Nästkommande år var New York och dess publik redo, eller rättare sagt ivrig, att kröna en ny och stor Olympiasegrare – Arnold Schwarzenegger.
”Arnald-eran” hade tagit sin början. Efter förlusten mot Sergio följde tolv månaders omänskligt hård träning tillsammans med den obeveklige Franco. Arnold berättar:
”Där stod jag på gymmet med armar som mätte 56 cm i omkrets och med tre Mr Universsegrar bakom mig. Jag hade all anledning att vara stolt. Men mina vader och ben var alltför tunna för att jag skulle kunna mäta mig med Sergio. För att öka volymen på dessa muskelgrupper skaffade jag ett par träningsbyxor som avslöjade mitt dilemma utan pardon. Grabbarna på gymmet skakade på huvudet och skrattade när de såg mig. ’Klä på dig’, sa de. De kunde inte förstå varför jag så gärna ville göra mig till allmänt åtlöje. Det vore lögn att säga att jag uppskattade deras pikar. Sanningen är att jag hatade deras sarkastiska kommentarer. Men jag insåg alltför klart att mina ben aldrig skulle komma ikapp resten av min fysik så länge jag gömde dem. Jag tränade mina ben som aldrig förr. Hårdare för varje pass. När så träningen började ge avkastning gav det mig inspiration att träna ännu hårdare.”
Hur det gick, det vet vi ju redan. Arnold tog hem sex raka Olympiasegrar under åren 1970-75. Förutom att han vann Olympia, tog han titlarna Mr World och Mr Universe samt gjorde sitt första av många fastighetsköp 1970. ”The Austrian Oak” hade med sina 188 centimeter när han var som bäst en kroppsvikt på 105 kilo i tävlingsform. Armar 56 cm, bröst 145 cm, midja 81 cm, lår 71 cm och vader 51 cm.
1975 tillkännagav Arnold att han skulle dra sig tillbaka som tävlande kroppsbyggare. Arnold skrev istället in sig vid UCLA och tog en examen i handelsadministration (man kan ju ana att han redan då visste var han var på väg). Polaren Franco Columbo vann 1976 års Olympia.
Arnolds sex(!) olympiasegrar gav tillsammans en prissumma på 7 250 dollar, att jämföra med idag när prissumman för vinst i ett Olympia är 275 000 dollar. Så särskilt välbärgad var han inte. Han försörjde sig under tiden som fastighetsmäklare och skrev två böcker samt arrangerade, tillsammans med Franco och advokaten Jim Lorimer, Mr Universe i Hollywood. Ett tävling som verkligen satte bodybuilding på USA:s karta. Tidigare hade det främst varit en lokal företeelse i Santa Monica med en Olympia-arm som stack ut till New York.
”Inne”-tidningar som ”The Rolling Stone” och ”Sports Illustrated” skrev artiklar om bodybuilding i positiv anda. Varför Arnold la tävlingen i just Hollywood kan man ju undra över, men snart ramlade i alla fall erbjudanden om filmkontrakt in hemma hos honom.
Arnold mindes när han först kom till ”det förlovade landet” 1969 och när han med guld-och-gröna-skogar-blick gick med på att spela in ”Hercules i New York”. En film som blev en megaflopp. Förutom att filmen var en usel produktion så dubbades den, antagligen beroende på att hans engelska vid den tiden inte riktigt höll måttet, vilket fick Arnold att framstå som ett rejält korkat muskelberg. Videoomslaget gjordes om och filmen döptes till ”Hercules Goes Bananas”. Nä, skulle det bli film av, skulle det vara träningsfilm. Han fick sin vilja igenom och 1976 hade filmen ”Stay Hungry” premiär. Filmen blev en succé och Arnold belönades med ”The Golden Globe Award for Best Newcomer of the Year”, för sin skådespelarprestation.
