Andreas Cahling har som första svensk satsat på en proffskarriär i bodybuilding. Här berättar han varför, och om sin uppladdning inför debuten.
1976 flyttade jag till USA för att satsa på att nå världstoppen inom bodybuilding som amatör. Samma år vann jag minn första stora tävling, Gold’s Classic, som gick i min nya hemstad Los Angeles. Det skulle sedan dröja fyra långa tålamodsprövande år innan jag fick ställa mig överst på prispallen igen. Jag har dock redan då beslutat att bara tävla i det stora tävlingarna och satsa på en internationell karriär.
1977 var det år då jag för första gången tävlade mot många av amatörväldens bästa. Jag beskrev då utvecklingskurvan: Mr. California 6:a, Mr. America 4:a samt Mr. World 2:a.
1978 tävlade jag i Mr. International för första gången och blev 6:a. Sex veckor senare nådde jag en femteplats bland 33 deltagare i lätt tungvikt vid Mr. Universum för amatörer. Efter 1978 års tävlingssäsong bestämde jag mig för att satsa allt på 1979 års Mr. International eftersom denna amatörtävling har mest prestige i USA. Efter ett års förberedelser blev jag tvåa efter engelsmannen Johnny Fuller.
1980 bestämde jag mig för att totalt inrikta mig på att vinna Mr. International. Glädjen var fullständig när jag 1:a november samma år utropades som segrare i lätt tungvikt samt som totalsegrare i konkurrens med de tre övriga klassvinnarna.
Nya mål
Efter ett kortvarigt glädjerus började en oviss känsla som senare övergick i depression att krypa i mig. Efter alla applåder, jubel och fotoblixtar tävlingsdagen kändes min värld tom och tyst några dagar senare. Efter några veckor i ovisshetens land visste jag att det var dags att lägga om rodret och sikta på nya mål.
Jag skulle bli proffs! Visserligen hade jag bestämt mig för detta två dagar efter tävlingen men det var först nu som jag insåg att jag behövde definiera min målsättning mer klart för att behålla min inre frid.
Hösten 1981 tyckte jag skulle bli en lämplig tidpunkt för min första proffstävling. Vilken känsla att äntligen få tävla mot de stora pojkarna! Nu fanns det inga viktklasser längre, alla tävlar mot alla och alla är internationella titelhållare. Att tävla mot bara världsmästare – vilken utmaning! Skulle jag ånyo kunna pressa fram min yttersta formtopp? Skulle det räcka? Frågorna cirklade runt som ilskna bin i mitt medvetande. Det fanns bara ett sätt att få svar på alla dessa frågor och jag lättade ankar för att börja uppladdningen för Montreal World Grand Prix med tävlingsdatum 21 november 1981.
Totalt miljöombyte
Under våren reste jag runt och gav seminarier och upplysningar. I april gästposerade jag för första gången i Sverige vid en gala i Kungliga Tennishallen, det var utsålt och en underbar publik. Efter två månader i USA reste jag till Belgien för nya uppvisningar och fortsatte sedan till Sverige där jag inledde den första fasen av mina tävlingsförberedelser.
Denna fas bestod av ett totalt miljöombyte. Jag tänkte tillbringa sommaren vid familjens sommarställe och vila kropp och psyke innan höstens tortyr satte igång på allvar. Juni, juli och augusti tillbringade jag alltså på den jämtländska landsbygden. Fyra dagar per vecka körde jag de fyra milen in till Östersund för att träna i stadens sporthall. Ödet spelade mig i händerna då en träningsvillig bodybuilder från Östersund vid namn Krister hade besökt Los Angeles under våren. Vi hade prövat ett träningspass tillsammans och det fungerade bra så vi fortsatte att träna tillsammans under våren.
När jag åkte till Belgien var det dags för honom att återvända till Sverige. När jag anlände till Östersund föll det sig naturligt att vi tränade tillsammans även här. Kristers vanliga träningspartner som kallas ”Body” (har Östersunds grövsta vader) hängde med på träningspassen. Denna motionsträning i kombination med joggning i terrängen och fjällvandringar var precis vad jag behövde för att komma laddad till tusen tillbaka till Los Angeles i början av september. Jag hade bara tränat tillräckligt för att hålla mig i form. Det blev kanske lite väl mycket hembakt fullkornsbröd och opastöriserad getost utan salt, som inhandlades i trakten, för att min muskeldefinition skulle stå på topp.
Operation Montreal Grand Prix
Föregående år hade jag blivit utan träningspartner när sex veckor återstod till Mr. International-tävlingen eftersom min dåvarande träningspartner blev missnöjd med sin placering i Mr. America och tog ett uppehåll i träningen. För att gardera mig mot detta hade jag i god tid börjat tänka på att hitta en lämplig träningspartner inför proffsdebuten. Krister vore lämplig ansåg jag, men visste inte om han hade möjlighet att åka tillbaka till USA igen så snart. Jag ville dock inte fråga honom för tidigt innan jag visste hur mina förhållanden skulle vara. När jag hade läget under kontroll och kursen med riktning Montreal var inställd lade jag fram förslaget för Krister som efter en kortare betänketid accepterade.
Jag hade planerat mina förberedelser i detalj. Allt måste fungera och antalet misstag begränsas till ett absolut minimum. Innan jag reste till Belgien och Sverige så hade jag hyrt en villa som fyllde kraven på ett lämplig högkvarter under ”Operation Montreal Grand Prix 1981”. Här skulle jag relativt avskärmad från diverse i livet förekommande störningar kunna koncentrera mig på en dag i taget. Genom att fylla en dag i taget så meningsfullt som möjligt utan att oroa mig för morgondagen skulle jag så effektivt som möjligt kunna närma mig tävlingsdatumet i så god form som möjligt. Vid sidan om diverse rutinsysslor ägnades hela min tillvaro åt uppgifter relaterade till förberedelserna.
