Victory Square
Del 3. Del 2 finner du här.
Lättvikten
Vilken chock! Jag minns honom från EM 1986 i Polen. Där, i det sämsta startfältet som existerat pa ett EM genom tiderna i denna klass (jag skrev då att Sveriges och Uppsalas Hasse Gustavsson, som ej åkte på EM detta år trots att han kvalat, lätt skulle vunnit klassen). Han, jag syftar åter på grabben i inledningsmeningen, var då fet, blek och osäker i sin posering.
Att inte ta sig till final det året, var en bottenprestation. Nu, fem år senare, var han hård som en sten, säker på sig själv och med bra färg på kroppen. Jag talar om Irlands, i Leningrad krönta, Europamästare John Carrol. Den irländska coachen och John grät ikapp efter den historiska segern.
Den första internationella medaljen till Irland i bodybuilding blev ett guld! Vilket lyft för sporten i landet! En värdig segrare, som nog var Sovjetunionens lyckligaste människa denna dag. (Och förresten – hur han bara kan väga 70 kilo?, det frågar man sig ängsligt. Carrol är stor, hård och kompakt. Ja, han ser ut att väga minst 80 kilo!)
Tvåan och trean var lätta att placera för domarna. Italiens Gianna Pescara var mycket grov och en värdig silvermedaljör och överraskningen Eduardo Cardosa från Portugal (dagens klart bästa posör!) var en komplett kille som såg chockad ut över sin fina placering.
Finlands Juhani Bollström placerade sig på tolfte plats i det 20 man starka start fältet. Bollström har utveclats en hel del muskulärt, men måste komma hårdare till ett Europamästerskap om han vill vara med och leka.
Klass -80 kilo
Klart mest muskler: Juhanni Herranen, Finland. Klart bäst deffad: Angelo Bardoni, Italien. Klart bäst utstrålning: Johnny Grape, Sverige! Vilken fantastisk klass. 23 byggare på line-upen.
Kalla mig patriot – men Grape var klart bäst! Snygga linjer, en fighting spirit som heter duga och stor publikfavorit. Hääääärligt att se dig, Johnny!
Domarna började dagens längsta, krångligaste och mest tidsödande särbedömning (nästan 2 timmar!). Ibland ifrågasätter jag domarnas kompetens. Här kan killar tas upp, som överhuvudtaget inte har med tätstriden att göra, för att jämföras med en given segrare.
Ofta bottnar dessa ”bottennapp” i bedömningsproceduren, i att domare försöker rycka upp startande från sitt eget hemland i prislistorna. Tyvärr lyser detta i de flesta fall så klart igenom, att den stackars tävlande istället halkar ned några pinnhål. Johnny Grape togs upp i tre av de fyra första särbedömningarna. Och det var definitivt inte av patriotiska skäl! Det är otroligt att Grape kan hävda sig i alla obligatoriska poseringar, trots att han är cirka 5 cm längre än de flesta motståndarna.
Han har allt! Det enda som finns att klaga på är vaderna, som lyser med sin frånvaro (jämfört med europa- och världselit alltså). Fast de har blivit bättre genom åren. Så riktigt bra lär de bli när denna envise norrlänning är ”klar”. Vågar vi gissa att han ställer upp i klass -90 kilo nästa gång?
Italiens Bordini var grov som ett hus, deffad så att tarmsystemet syntes och med seger i blick. Personligen har jag svårt för denna typ av ”blockiga” fysik, med nästan lika bred midja som axlar och en deff som nästan är sjuklig. Ar det detta bodybuilding går ut på? Knappast!!
I mina ögon måste domarna komma tillbaka till ”Steve Reeves-idealet”, med den smala midjan, breda axlarna och kroppsharmoni. OK – det är imponerande med rakbladsvass form, med vener som poppar ut överallt. Men vem vill egentligen se ut så?
Tysklands Karl Heinz Loose hade vunnit kvalet hemma i Tyskland bland 19 andra bra killar. Och som bäste tysk i ett EM-kval, är det mer regel än undantag att en EM-medalj är klar. Om inte Sveriges Johnny Grape funnits, hade fallet varit så även i år.
Loose och Tyskland fick för första gången på länge åka hem utan medalj i denna prestigefyllda klass, då Grape, till hela publikens förtjusning, knep tredjeplatsen. Men han kunde lika gärna ha vunnit! Segern gick honom förmodligen förbi p g a av tidigare nämnda muskelgrupp. (Kan vi gissa att han laddar ännu mer i vadpressen nu??). Spanjoren Esteban tog silver. En bra kille, som varit med i många år. Men Johnny var klart hårdare och snyggare i fysiken. Men Esteban hade, just det…. bra vader.
Klassens mest förbisedda byggare var Finland Jussi Herranen. Han hade mest muskler, bäst lat-spread och en fin posering. Men – det är deffen som saknas!
”Bli hård – kom först”, måste bli hans nya ”mantra”.
Och Finlands Jollko Kourumäki hade svårt att hävda sig. En tiondeplats gjorde dock att han slog både ryssen, holländaren, polacken, jugoslaven, ungraren och alla de åtta som kom utanför de 15 förstaplaserna.
Och man får inte glömma att alla deltagare i detta startfält slagit alla på hemmaplan och definitivt alla i publiken, som kanske yttrar sig kritiskt och ”för dålig lårbiceps” eller ”taskiga pecs”.
Tävla själv – klaga sen.
