Muskler i Leningrad – del 4

Guido Conrad i klass +90 kg

Del 4. Del 3 finner du här.

Klass -90 kg

I denna klass hade Sverige två deltagare – som båda tog sig till final! Det kallar jag bra facit. Dansken Bo Allsö Jensen är en kloss, som det finns hur mycket muskler som helst på. Den killen ”deffad” blir nåt att bita i!
Även ryssarna hade två killar i denna klass, som båda tog sig in bland de sex bästa. Dubbelt ryskt och svenskt i finalen. Fantastiskt! Sveriges Stefan Johnsson fick vika sig och tog sjätteplatsen.

En hedervärd placering av denna comebackandes kille, som lämnade 14 man bakom sig i startfältet!
– Nu satsar jag på SM i höst, menade Stefan som var helnöjd.

Femma blev ryssen Nickolaz Jasinovsky, som hade tävlingarnas mest imponerande ”most muscular”. I vanliga fall sitter polens Pawel Filleborn som domare på internationella tävlingar. Nu stod han på,scenen. Själv trodde jag att han skulle ta medalj, då han inte har några som helst svagheter i sin fysik. Hans brist är den ”mask” han har på scenen. Inte ett leende och utstrålningspoängen måste sättas så lågt som till noll! En binnikemask är mer upphetsande att se ”in action”. Och på treeeeejde plats: Nu var vi i svensklägret svettiga och av hjärtklappning svaga i knäna: Johan Oldenmark.

– Gamla ”Olden” är tillbaka, tänkte jag. Johan är en ”räv” som tagit sitt förnuft tillfånga och utnyttjat sin kapacitet mer än tidigare. Nu var han ju deffad! Något han tidigare haft problem med. Medalj på ett EM – och i denna hårda klass – inte illa!

Och vilken härlig revanch, då Johan ”bara” kom tvåa på EM-kvalet i Piteå.

Det är inte lätt att kvala i Sverige. Hade det velat sig illa hade ju Johan inte ens fått åka på EM, men eftersom SBBF ansåg att han hade bättre chanser än lättviktaren, så blev det dubbelt i klass -90 kg.

Tack och lov för det!

Johan var den enda i denna klass som utförde de obligatoriska poserna perfekt. Och undertecknad vet vem hans ”lärare” är heter. Här har många timmar av tjat och finputsning resulterat i en världsmästare i obligatorisk posering!

Vad hans lärare heter?

Lennart ”Hoa” Dahlgren, som kan det här med byggning på sina fem fingrar.

Och det är just denna man som under åren hårdast ”peppat” Johan att satsa lite hårdare, då han har en potential som kan räcka hur långt som helst.

Tungvikten

Tyngst – Jörgen Hansen, Danmark
Äldst – Alios Pek, Tjeckoslovakien
Bäst – Stephan Härti, Västtyskland

Härligt att se ett fullt startfält i tungvikten. Det har varit lite si och så med den saken i EM-sammanhang genom åren. Men här stod det en ovanligt ”fullmatad” tungviktsklass med 16 grabbar – de flesta långt över 100 kg tunga.

Danmarks Jörgen Hansen imponerade stort på mig. Vilken axelbredd och volym! Den stommen kan betyda ett VM-guld framöver, den saken är klar.

Jörgen är ingen duvunge, utan har ända sedan han var junior tävlat i världseliten. Dock hade han inte blivit tillräckligt hård, jämfört med t ex de två tyska killarna i denna klass. Men han tog sig till final, där han hamnade femma. Bland annat slog han då flerfaldige Europamästaren Alios Pek, båda ryssarna, östtysken, holländaren, turken osv. Jag nämner detta, då det ofta känns orättvist att skriva ”fick nöja sig med en femte- plats”, eller ”kom bara fyra”, eller nåt i den stilen. Dessa grabbar har gett järnet i åratal för att komma till denna standard. Ingen är dålig. Att slå nio bjässar på denna nivå är starkt! Kom igen, Jörgen! Jag tror på dig. Trea i klassen blev 1985 års VM-tvåa Francois Gay från Schweiz. Nu var det bara de två tyskarna kvar. Båda var bra, men Stephan Härti den klart större. Han påminner mycket om Ralf Möller i ansiktet, men Stephans fysik, och då främst benen, är betydligt bättre!

Både guld och silver till Tyskland alltså!

Slutintrycket av detta EM är överväldigande. Att det var intresse för sporten i Sovjet – det visste vi. Men att fylla en hall med över 10 000 åskådare, det är vi inte vana vid.

Både TV och radio bevakade evenemangen flitigt. Och varje kväll under den tid vi befann oss i Leningrad, sändes det ett reportage från tävlingarna.

Och förresten, det där med att fotografera framför de tidigare nämnda statyerna av fallna krigshjältar, det var inte speciellt populärt.

Undertecknad fick se sig förd, med hjälp av två taniga poliser i typisk rysk uniform, till en argsint man, som förklarade att detta var en plats, där det inte alls var lämpligt att fotografera kvinnor i bikini!

OK – det får man välan acceptera då.

Fast jag fattar inte vad det kan göra för skada att fota skönheter framför dessa vackra statyer, då det är OK att fota riktiga ”spöken” framför desamma.

Till sist bar det hemåt. Efter vissa missöden (tog flygbussen åt fel håll. 25 byggare på ryska landsbygden i sina färggranna ballongbyxor och brunbrända ansikten, bland kofösande gummor, såg minst sagt komiskt ut!), lämnade vi Peter den stores livsverk bakom oss.

Och förhoppningsvis lämnade också Europas samlade kroppsbyggare god PR efter sig, vilket gör att sporten nu växer ännu snabbare i Sovjetunionen!