Hela svenska truppen till Leningrad
Det är en blåsig dag. I Leningrad, Sovjetunionens näst största stad, är stadsbilden sig lik. Knarriga gummor står i kö till kött- och brödbutikerna. De talar livligt med varandra och verkar ha detta som social mötesplats! De unga arbetar, medan de äldre köar. En underlig livssituation, som är svår för oss i väst att förstå.
Ett historiskt Europamästerskap
Vinden tar ordentlig fart på den bredaste gatan i Leningrad, ”Moskovsky Prospekt”, ned mot ”Victory square” där enorma statyer av fallna krigshjältar står resta. En perfekt bakgrund för B&K:s kamera, då något känt ansikte från tävlingarna skulle förevigas. Trodde jag.
Den kraftiga vinden som sliter i gummornas kläder och får gaturöken att snabbt virvla upp runt hjältestatyerna, beror främst på att detta är en hamnstad, belägen i Sovjetunionens nordvästra del vid Nevaflodens delta.
Med sina 600 broar, 5 miljoner invånare och fantastiska arkitektur är Leningrad verkligheten av en dröm som ”Peter den store” hade, då han i början av 1700-talet byggde upp staden. Han döpte den till St Petersburg. Ett drygt århundrade senare, 1918, döptes den om till Petrograd, för att 1924 ännu en gång byta namn: Leningrad.
Här, i denna poetiska skönhet och på platsen där ”Stora socialistiska oktoberrevolutionen” ägde rum 1917 – skulle för första gången i landets historia ett EM i bodybuilding hållas! Ett stenkast från ”Peter den stores” berömda lilla trähus, i skuggan av enorma palats och i fuktiga vindar från Fontanaflodens sakta flytande vatten, skulle Europas bästa kroppsbyggare drabba samman.
De historiska vingslagen riktigt kändes. Och en ny typ av sammandrabbning, denna dock fredlig, skulle skrivas in i landets historia.
Vi anländer till sporthallen tidigt på morgonen. ”Lenin Sport Palace” tornar upp sig som en rymdfarkost vid horisonten! Ett jättebygge, helt rund till utseendet, med plats för drygt 20.000 åskådare!
Vid den här typen av evenemang delas hallen dock i mitten, så att en scen kan byggas upp, vilket betyder att cirka 10.000 åskådare ryms. Ja – det vore som att hyra Globen i Stockholm för ett bodybuildingevenemang! Redan under förbedömningarna kunde över 5000 personer räknas in genom vändkorsen. Helt otroligt… En förbedömning brukar ju inte dra allt för mycket folk, då den är både lång och för den oinvigde lite trist. Och finaldagen var hallen helt packad med folk.
Biljettförsäljningen hade valda delar av de tidigare nämnda små gummorna stått för. De satt i små bås utmed Leningrads gator och tog emot några kopek för varje biljett. Detta var ett udda inslag i stadsbilden: En liten grå gumma i tjocka kläder, under stora affischer med Arnold Schwarzenegger och Frank Zane.
Udda eller inte. Biljettförsäljningen hade de i alla fall skött med den äran.
Ett hårt EM!
Vi skulle få se ett hårt EM. Ja, bland de hårdaste EM-tävlingar undertecknad sett under 10 år! Det fannns inga ”givna” segrare detta år (jo förresten – en fanns det – se vidare i texten). Här kunde en bra byggare komma etta eller sexa, det var upp till domarnas smak och tycke.
När ridån gick isär inför 10.000 åskådare, var det som att trycka på en knapp. De flesta i denna publik hade inte sett en bodybuilder förut, utom möjligtvis på någon suddig bild. (Trycksakerna i denna del av världen är inte av högsta kvalitet!). Att se hela Europaeliten på scenen under presentationen av lagen, tog andan ur de flesta i publiken.
De satt helt enkelt som förstenade – och ingen lämnade sin stol under hela kvällen!
Lätta damerna
Tolv vassa damer kommer ut på scenen. Vid första anblicken fastnar ögonen på Patricia Veldman från Holland. En mycket kort och otroligt grov liten tjej, som dock har lite ”konstig” mage, som saknar markeringar på nedre delen.
Här har Sovjet en bra deltagare genom Inna Uyt. Både bra deff, solbränna och posering. Tre kriterier som annars inte brukar passa in på en öststatstjej inom bodybuilding. Dock lite för smal över axlarna för att kunna vara med på prispallen. Noges Nina Pedersen hade betydligt bättre ”V-form” än vi tidigare sett. Och hennes ben var de bästa på line-upen! Men det fattas fortfarande en del volym för att hon skall ha något att göra internationellt. Främst måste hon bättra på sin rygg.
Tjeckiskan Eva Sukopova har en otroligt bra magmuskulatur, men ganska tunna ben. Trots detta vann hon över Rosa Stix, som i mina ögon var något mer komplett – med betydligt mer volym och djup på benen.
Men Eva är regerande Europamästarinna (hon vann EM i Oslo för ett år sedan). Och om det finns den minsta tvekan mellan två namn i deltagarlistan på ett EM eller VM, brukar domarna ”ta det säkra före det osäkra”! En princip som gäller i de flesta bedömningssporter.
Danmarks Helle Lezberg tog sig till final, där hon hamnade sexa. Helle har en tilltalande fysik, med all önskvärd femininitet. Men mot de andra ”muskelbergen” hade hon svårt att hävda sig. Om Helle lade på sig 4-5 kilo muskler till, skulle hon bli ett toppnamn i Europa! Ty symmetrin är det inte många som matchar.
Stående från vänster: Mats Söderberg (gift med Gunilla Söderberg), Johan Oldenmark (-90 kg), Kanneth Johansson (domare), Stefan Hohnsson (-90 kg), Monica Nilsson (-57 kg), Jan Peter Olofsson (domare). Sittande från vänster: Jorma Varhevaara (coach), Johnny Grape (-80 kg), Lennart Hammar +90 kg) och Kerstin Malm (domare). Den som sitter, ja det är Gunilla Söderberg det….
