Mr Olympia, tävlingen som alla bodybuilders med stora ambitioner drömmer om att få tävla i. För att få vara med måste du minst vara amatörvärldsmästare! För första gången hölls tävlingen i Norden, då närmare bestämt Scandinavium, Göteborg den 31 oktober. 120 000 dollar fanns i prispotten!
Hotel Sheraton i Göteborg var sig inte riktigt likt den här onsdagseftermiddagen. De anländande gästarna var inga strikta affärstyper i kritrandigt. Nej, de kom i slappa träningsoveraller med massor av bagage. Vid en närmare kontroll innehöll de flesta väskorna spaghetti, ris och destillerat vatten. För den omsatte säkert minst sagt underligt. Men vi visste bättre.
Deltagarna i årets Mr Olympia var 18 till antalet. Först av alla kom Rich Gaspari. Han hade valt att anlända sex dagar innan tävlingen för att slippa det fruktade syndromet ”jet-leg”, med vätskefyllnad som riskmoment. Rich satt avslappnad i foajén och väntade på dagen D. Han såg säker ut på sin sak då han berättade; ”Jag har aldrig tidigare tränat så hårt som inför detta. Jag har tackat nej till många erbjudanden om seminarier och uppvisningar. Och därmed till 1000-tals dollar för att kunna göra mitt bästa här. Lee Haney får komma i bra form om han skall ha en chans.”
Mike Christian kom in genom de väldiga svängdörrarna på hotellet och såg pigg och fräsch ut. Ryktena att han skulle stannat hemma i USA var alltså inte sant. Han var nybliven far. Och komplikationer vid födseln hade gett honom mycket annat att tänka på än bodybuilding. Allt hade dock ordnat sig. Han var i allra högsta grad på plats i sina egendesignade kläder och snusnäsduk lindad runt huvudet.
Finslipningen av detaljer
Ove Grünberger från Olympia Gym i Göteborg skötte till sammans med Jorma Varhevaara (svensk landslagscoach) och Anders Georgsson den inhyrda minibussen som transporterade de tävlande till och från flygplatsen. I övrigt var det drygt 10 personer från Olympia Gym som hjälpte till under dessa hektiska dagar.
Under onsdagskvällen hölls en stor genomgång med alla funktionärer. Över 30 stycken behövdes för att sköta allt det praktiska runt tävlingen. Uppgifterna varierade från att mota bort nyfikna som ville in back-stage, till att sköta VIP-rummet på Scandinavium.
Med bland funktionerärna fanns två kända namn som vi inte sett på ett tag: Inger Zetterkvist (både Världs-, Europa- och Svensk Mästarinna för några år sedan) och Carina Johansson (som bland annat vunnit SM),
Ja, det verkade som om hela ”byggarsverige” styrt kosan mot Göteborg och Scandinavium denna helg.
Mötet sköttes av Ulf Bengtsson, Rune Andersson, Cai Persson, Kent Malmström, Björn Hagberg och Lennart Wetterholm. Alla trådar flätades samman. TV-sändningarna skulle gå ut till 41 arenor. Lennart berättade hur det skulle gå till. Rune berättade om biljettförsäljningen och Uffe gick igenom de sista praktiska detaljerna. Puh. Nu var det nära!
Deltagarna fortsatte att droppa in. Det visade sig att Lee Haney hade varit i Göteborg ända sedan måndagen. Fast han hade tagit in på ett annat hotell. Ledningen klagade på att det ständigt luktade kokt frisk från hans rum. Och samma fenomen uppstod i samma ögonblock de tävlande inhyste sig på Sheraton! Man kunde lukta sig till rummen med inhysta bodybuilders.
Haney var ute på vift med sin fru titt som tätt i en bil som de hyrt. Han var på ett strålande humör och log glatt mot alla under det att han tålmodigt lyssnade, svarade, skrev autografer och stäldde upp för fotografier.
Så sent som fram till torsdagen tränande en del av de tävlande på olika gym i Göteborg. Mest på Olympia Gym. Och Ove Grünberger berättade en skrattredande händelse: Lee Haney råkade låsa in sig på gymmet efter stängningsdags!;
”Lee stannade kvar på gymmet då vi var tvungna att åka ned till hotellet på onsdagskvällen. Jag såg inga problem i det. Men dörren gick i baklås och Lee kom helt enkelt inte ut! Och det går inte att ta sig genom fönstren hursomhelst då de är larmade. Han satt kvar och läste då jag sent omsider kom tillbaka. Men han var lika glad för det. Lee var en otroligt sympatisk människa. Fast han var dålig på att få upp dörrar, avslutar Ove.
Robbie nervös
Under torsdagskvällen syntes många kända profiler. I restaurangen satt Robbie Robinson och samtalade med Berry DeMey. Robbie var nervös. Mycket nervös: ”I’ve got something for them”, sade han med yviga nervösa rörelser.
Robbie är en byggare ned en kroppsstruktur som är unik för honom. ”Getingmidja”, breda axlar och jättearmar. Hans problem har alltid varit att komma ”hård”. Nu säg han ut att vara i kanonform.
Vad skulle han ställa till med?
En sak var säker; Många såg fram mot att se denna levande legend på scenen.
Gaspari syntes inte längre till. De andra spekulerade i att han inte kunde komma lika deffad är efter år. Eduardo Kawak satt tyst och gnagde på en torr brödbit. Hade han lyckats pricka formen? Lee Labrada sag lika pigg och fräsch ut som vanligt. Lee hade kontaktat undertecknad en månad innan Mr Olympia för att beställa destillerat vatten. Han ville ha 6 gallons (cirka 20 liter!). Och nu satt han där men en plastflaska i handen tillsammans med sin vackra fru Robin. Robin och Lee bor numer i Los Angeles, där Robin arbetar som fotomodell.
Albert Beckles såg ganska sliten ut. Ja, någon gång måste åldern ta ut sin rätt, tänkte jag. Beckles närmar sig 55 år. Helt otroligt!
Mike Ashley kom samtidigt med kompisen Jean Paul Guillaume. Dessa båda grabbar är ”naturals”, dvs fria från allt vad steroider heter. Många tvivlar, men de båda håller stenhårt på detta. Mike berättade att han frivilligt låter testa sig ibland för att bevisa sanningshalten.
Till min stora förvåning anlände Herman Hoffend från Tyskland. Herman har vunnit amatör-VM många gånger, men aldrig brytt sig om Mr Olympia. Men Herman hade bestämt sig i sista stund för att göra ett försök. Men han såg ack så liten ut i detta gäng. Från Tyskland kom också Josef Grolmus och Peter Hensel. De gjorde inte mycket väsen av sig och var snabbt försvunna. I hotellfoajén satt också tävlingens minsta kille, kanadensaren Steve Brisbois. Han hade enligt egen utsago missat formen lite. Och han var nervös inför sin proffsdebut.
Bertil Fox syntes inte till. Han var tillsammans med Robbie enligt funktionärerna ”mycket svår att hålla reda på”.
John Hnatyschak var en ny bekantskap. Inte bara för mig utan även för många av de tävlande. Han säg lite butter ut, men visade sig vara glad och snäll. För det mesta vandrade han runt, runt hotellet för att som han sade, ”Keep the system up”…
Ron Love stötte jag ihop med i hissen. Har du delat hiss med Ron Love någongång? Nähä. jag tänkte väl det. För det var ingen rolig upplevelse. Det var bara att trycka sig intill väggen och se glad ut. Han är en av de största byggare jag sett!
Förmodligen tyckte han att jag talade bedrövlig engelska. Men jag svär på att han själv inte försökt tala med kinden hårt tryckt mot en hissvägg mellan andra och tredje våningen.
Uffe Larsson i centrum
Men den deltagare som drog störst uppmärksamhet till sig var ingen amerikan, ingen tysk eller någon engelsman. Nej, i händelsernas centrum fanns Sveriges egen Ulf Larsson. Han satt för tillfället nedsjunken i en soffa i full färd med att ge en intervju för Sveriges Radio. Uffe fick mycket och välförtjänt PR runt denna tävling. Han är en fin sportsman. Och det faktum att han arbetar som lärare gör att han tas på allvar av journalisterna.
Uffe såg slimmad och brunbränd ut. Han var på strålande humör. ”Jag har gjort mitt bästa. Men Mr Olympia är ingen nybörjartävling direkt. Så vi får väl se hur det går i det här fantastiska startfältet”.
Uffe hade rätt. Årets Mr Olympia skulle bli hårdare än någonsin. Färre deltagare än vanligt. Men de som inkvarterat sig på Sheraton var världens bästa kroppsbyggare. Att slå en enda av dem är en prestation!
Dagen D
Sedan onsdagen hade Scandinavium varit fyllt av folk som byggde montrar, scenarbetare, ljustekniker, TV-folk osv. osv. Nu var det lördagsmorgon. Förbedömningarna skulle börja. Publiken strömmade till från hela Norden. OJ – vilken spänning.
Den specialkomponerade låten ”Mr O” med Henkan Henriksson och Dough Loughton dundrade loss. Och plötsligt stod de där. Alla 18. Publiken jublade! Förbedömningarna pågick i tre timmar. Jobbigt för de tävlande. Men om det skall bli rättvist så krävs det tid.
Lee Haney var bara framme vid ett fåtal tillfällen. Han var ”outstanding”. I alla fall vad gäller volym. ”I’ve never seen anything like that before”, sade Joe Weider när Lee Haney visade ränderna i ryggen, som gick ända fram till ytterdelen av latsen. Nej, det hade inte de andra på line-upen heller. Alla förstod att Haney för fjärde året i rad skulle bli den bäste.
Lee Labrada var dagens största överraskning. Han togs fram på särbedömning efter särbedömning. Robbie Robinsson hade menat allvar då han i hotellfoajén sagt att han kunde ställa till med besvär. Vilken byggare!
Särbedömningarna blev många och långa. Publiken satt troget på plats till speakern Uffe Bengtsson sade; ”Thank you gentlemen. Welcome back tonight!”
Finalerna
Redan 17.00 slogs dörrarna till Scandinavium upp. Och nu strömmade det in folk! Över 7000 personer passerade vändkorsen. Och det var fullt. Mycket fullt! Speciellt bland de 30 montrarna som olika företag i branschen byggt upp.
Det var en lättnad då dörrarna till själva arenan slogs upp vid 20.30-tiden. En imponerande syn mötte publiken. ”Joe Weiders Mr Olympia” lyste i vita bokstäver mot en mörkblå fond. Till vänster stod scenen med synthezisers, högtalare och musiker.
Amerikansk TV fanns på plats och Jeff Everson gjorde sig klar för sändning. Utanför satt Sonets TV-tekniker tillsammans med Andy Olsen från ”Weider Communications”. I en så kallad ”OB-buss” (Outside broadcasting) skulle det hela mixas samman till en häftig show på de 41 bildskärmarna världen över som via satellit stod i direktkontakt med Scandinavium. Uffe Bengtsson tog en sista klunk Ramlösa, svalde en gång extra och sade;
”OK – då kör vi!”
Kamerorna gick för fullt, musiken startade och in kom de tävlande.
Alla på line-upen såg nervösa ut. Med ett stort undantag; Lee Haney. Han hade ett ständigt smile på läpparna. Och han hade anledning att se nöjd ut. Segerchecken pa 55 000 dollar var redan så gott som hans.
Men hur skulle det gå sedan? Gaspari var nog 2:a, men Lee Labrada var i fantastisk form och ryktena bland funktionärer och tävlande sade att Labrada hade en god chans att slå Rich. Robbie var definitivt med i toppen. Han hade plockats fram massor av gånger under förbedömningarna.
Kommentarer om de tävlande
Startnummer
- Herman Hoffend, Tyskland;
Herman väger bara 70 kilo. Och det syntes. Han var i ganska bra form, men sämre än i Tokyo 1986, då han vann VM. Han saknar framförallt volym på bröstmuskulatur. - Michael Ashley, USA
Mike var ”slätare”, ja. betydligt slätare än jag tidigare sett honom. Var det den långa flygresan och den sena ankomsten till Göteborg som ställt till det? - Robbie Robinson, USA
Fantastisk symmetri och i sitt livs form. Det enda man kan klaga på är vadmuskulatur och nedre delen av främre låren, som saknar en del volym. - Albert Beckles, England
Beckles börjar se lite sliten ut. Han var mindre än förra året och var inte alls lika hård som han brukar. Han skulle få svårt att blanda sig i ”top 6”. - Lee Haney, USA
Lee har en överlägsen volym. Da framförallt på rygg och axlar. Hans deltoidmuskulatur och rygg är det ”köttigaste jag sett. Enorm side-chest och latsspread. Däremot har han lite konstig mage och kunde vara hårdare på framförallt benen. Och hans vader och lårbiceps tillhörde inte de bästa. - Bertil Fox, England
”Legenden” Fox har allt svårare att hävda sig mot de andra fullfjädrade proffsen. Nu var han ganska hård, på bekostnad av volymen. Hans side-chest är fantastisk. Men i de andra poserna ser han lite ”kantig” ut. - Rich Gaspari, USA
Rich är imponerande. Enorm volym i förhållande till längd. Och minst sagt en bra deff. Men han hade problem med hyn pa ryggen som var full av blemmor (ger minuspoäng) och hans latsspread framifrån var inte så imponerande. - Berry DeMey, Holland
För mig dagens största besvikelse. Berry var mjuk i muskulaturen. Den darrade kraftigt då han gjorde en pose. Han har fantastiska ränder i exempelvis korsryggen. Men för övrigt var ryggen slät! Men hans kroppsstruktur är i det närmaste perfekt. - Lee Labrada, USA
Min favoritbyggare! Han är ganska liten, bara 170 cm, men vilken symmetri! Han är perfekt. Till skillnad från de andra byggarna kunde jag inte hitta en enda brist i hans fysik. Men skulle 85 kilo räcka mot de andra bjässarna? - Eduardo Kawak, Frankrike
Ed var nog den som hade mest overallmuskulatur. Timmerstockar till lår, en rygg som hänger i ett V (även då han står avslappnad) och fantastiska armar. Många tycker att han har dalig symmetri, men jag håller inte med. Däremot kunde han varit hårdare. - Ulf Larsson, Sverige
Uffe har en mycket bra line-up fysik. Han får däremot stryka på foten vad gäller volym. Han hävdade sig mycket bra i poseringar som latsspread framifran och bakifrån (Uffe hade nog bäst deffad baksida av låren), men i dubbel biceps framifrån mot killar som Robinson, Kawak och Haney var det förstås inte så lätt att hävda sig. - Steve Brisbois, Kanada
Steve är bara 151 cm lång, men mycket komplett som bodybuilder. Men han var alltför ”vattnig” i kroppen för att blanda sig i toppen. Däremot har han en utstrålning och personlighet som bara det skulle kräva ett specialreportage (vilket kommer i B&K). - Jean Paul Guillaume, USA
Om Jean inte hade haft sa ”kort” rygg (höga lats) skulle han varit ett toppnamn. Otroligt hårda ben, fin symmetri och jättearmar är några av hans kännetecken. - John Hnatyschak, USA
John har en bra magmuskulatur och overallsymmetri. Men han ser lite utslätad ut på scenen bland de bästa proffsen. - Ron Love, USA
En byggare med enorm volym. Han har allt utom bra vader. Och denna dag var han inte ”stenhård”, vilket krävs om man vill hävda sig i toppen. - Mike Christian, USA
Mike är en imponerande byggare, men visst finns det brister. Jag var förvånad över att han hade så dåliga vader! Dessutom saknar han riktig längd på ryggen i latsspread framifrån. - Josef Grolmus, Tyskland
Josef var slät. Men han är ”packad” med muskler upp över öronen. Jag kan inte lata bli att tänka ”space invaders” då han tågar in med bröstet i vädret. - Peter Hensel, Tyskland
Många var besvikna över Peter Hensel. Han hade ju vunnit här 1985 (VM för amatörer) i kanonform. Men det var han inte nu. Allt för mycket arbete med seminarier och uppvisningar hade förstört formen.
Ovanstående kritik mot de tävlande skall ses mot bakgrund att de naturligtvis är fantastiskt bra allihop. Även Brisbois. som kom sist, skulle sopa hem ett EM eller VM hur lätt som helst i sin klass i den formen han var. Glöm inte det!
Så dömde domarna
- Lee Haney, USA, 20 poäng; 1:a av samtliga domare i alla ronder! Man kan inte vara mer överlägsen!
- Rich Gaspari. USA; 54 poäng; Rich var chanslös mot Haney och fick i de två sista ronderna i stället försöka hålla nummer 3 efter sig.
- Lee Labrada; 61 poäng; Lee ”växte” under tävlingen och i rond 3 hölls han lika med Gaspari. Dock var han 5 poäng efter i första ronden. vilket var för svårt att ta igen.
- Mike Christian; 65 poäng; Mike var bara två futtiga poäng efter Gaspari i första ronden. Han fick lägre domarsiffror mot slutat av tävlingen och fick missnöjd ta emot fjärdepriset.
- Robby Robinson, USA
- Berry DeMey, Holland
- Albert Beckles, England
- Eduardo Kawak, Frankrike
- Ron Love, USA
- Michael Ashley, USA
- John Hnatyschak, USA
- Bertil Fox, England
- Peter Hensel. Tyskland
- Paul Jean Guillaume, USA
- Josef Grolmus, Tyskland
- Ulf Larsson, Sverige
- Herman Hoffend, Tyskland
- Steve Brisbois, Kanada
Uffe på 16:e plats. Inte mycket att säga om. Han hade samma poäng som Grolmus i rond 2 och 3, men tappade 3 poäng i den första.
Guillaume på 14:e plats var nog lite fel i mina ögon. han skulle definitivt slagit Ashley. Fox och Hnatyschak.
Ron Love placerar sig ofta lägre än (publiken) räknat med. Men denna gång var det befogat. Han var helt enkelt för slät. Kawak skulle i mina ögon varit före Beckles och DeMey. Men i toppen var placeringarna riktiga tycker jag.
Men Labrada kunde mycket väl slagit Gaspari.
Avslutningen
Inramningen av årets Mr Olympia var den proffsigaste någonsin. Då Lee Haney utropades som segrare höjde sig plötsligt en rund skiva i scenen, musik dundrade och rök vällde ut i en kaskad av ljus.
Kvällen hade varit lyckad. Allt hade flutit bra.
Robin Andersson och Helene Hoby gästposerade (”Det bästa vi sett”, kommenterade många i publiken) tillsammans. Och Bev Francis fanns på plats i bra form.
Banketten efteråt blev rumphuggen då vi alla var trötta.
Vilken helg. Puh. Tur att det inte är varje dag man bevistar ett Mr Olympia!
