Ja, det skulle kunna vara jag. Om man nu kunde använda plåster på mina träningsskador. Men det har faktiskt kommit en del ont min väg nu på slutet.
Mitt högra knä har trilskats sedan ett par år, och vad jag än gör så blir det inte bättre. Och för dig som här utbrister: ”men för i helvete, karl… gå till doktorn!” så finns det i planerna. Vilken månad som helst.
Mitt vänstra knä är vingligt och instabilt sedan i somras, när jag under ett PT-pass (ja, jag ”knäckte extra” som sådan vid tillfället) halkade framåt med högerfoten och helt sonika satte mig på vänsterknät. En rejäl översträckning senare så är det som sagt aningen instabilt.
Min högra triceps har sett bättre dagar fram till för ca ett år sedan, och sedan två veckor är min vänstra biceps ett minne blott (typ).
Tyckte dock att jag med diverse värmeskydd hade alla dessa plåstermagneter i schack. Tills i morse.
I tredje setet marklyft hände det. I sammanhanget var det inte ens tungt eller minsta maxat. Men efter sjätte repetitionen smällde det till i min vänstra latissimus.
Jag kände direkt att det var en muskulär skada och ingen disk eller kota som krånglade, så jag testade att även köra chins efteråt. Men det var inget skönt. Inte alls.
35 minuter på motionscykeln fick istället bli det som frambringade dagens svettansamling.
Nu gör det bara ont när jag andas. Knivont.
Att hosta eller nysa är nog de krystande göromål som jag önskar mig allra minst just nu. Därför känns det ju så ”bra” att jag dessutom är en smula småförkyld.
Plåsterkungen har varit mindre kung än just nu. Men han är inte den som abdikerar.
Heja Ice Power!
Alex
