…på vågen alltså. Vägde mig alldeles nyss, precis efter ett riktigt habilt benpass: 90,6 kg.
Jag fick stålsätta mig hårt för att inte slänga vågen rakt igenom väggen, och inser att alla dessa förbaskade lussekatter, kanelmandlar, Paradis-askar, nötfestivaler och annat som jag helt uppenbart ägnat mig rätt mycket åt, nu får stå åt sidan.
In kommer istället lätt-kesellan, kycklingfilén, lövbiffen och ett stort lass med grönsaker.
Time for change. Nu. På en gång.
Säger (tillfälligt?) adjö till lyxlivet genom att lyfta min hatt åt en himmelsk upplevelse jag nyligen fick erfara. Fick mig nämligen en liten provsmak (tack Andreas!) på en utrotningshotad Port Ellen… och jag är fortfarande i någon sorts smakchock. Doften var av klassisk Single Malt-stuk, med en mjuk och tjärig arom. Men smaken…!
Ja, det var rena nyårsfyrverkerier av angenäma smaker som exploderade i hela mitt huvud… Det började lite diskret, som en sorts småerotisk kittling längs tungan, för att snabbt gå över i ett finstämt gängslagsmål i munhålan, och sedan kom den… explosionen…
Hela jag genomfors av oerhört balanserade, men ändå distinkta, smaker och sensationer. Det går nog inte riktigt att beskriva, men hux flux låg jag där på rygg på bryggan, med en knotig fiskargubbe ståendes över mig med en tjärsvabb i händerna som han utan pardon körde upp och ner i min hals.
Fast det gjorde aldrig ont. Tvärtom.
Jag som aldrig varit en särskilt stor fan av whisky är nu i tagen om att själv fiska upp en dylik butelj. Ryktet säger dock att jag då måste skiljas från ca 7000:-.
Fast det är den värd. Jag kunde nämligen känna smaken av den i 3 dagar efteråt.
Alex
