- This topic is empty.
-
Posts
-
hakkon wrote:Fysisk aktivitet och regelbunden motion motverkar lågt blodtryck plus att vid knäböj utsöndras adrenalin som är indirekt blodtryckshöjande. Se bara till att hålla vätskebalansen så ska de inte vara en risk.
Är det inte precis tvärt om? Att träning sänker blodtrycket? Vilket i det flesta fall är bra, men det finns ju gränser…
Så du menar alltså att jag blir yr och får hjärtklappning pga vätskebrist??? Skulle inte tro det!
Det enda jag märkt är att jag vissa pass är helt slut aningen för snabbt och jag helt enkelt inte känner för att träna, energin finns inte där helt enkelt. Beror säkerligen inte på överträning, men det är ett lätt sätt att lyssna på sin kropp, och jag har än så länge aldrig övetränat.
Dock hände nåt skumt med mitt första gympass nu i slutet av sommaren, efter ett långt uppehåll.. Den träningsvärken jag fick var faktiskt inte av denna värld.. Jag kunde inte sträcka ut armen helt på 8 dagar.. Jag grät så fort jag skulle låsa upp en dörr:)
överträning tror jag inte på längre, så länge man sköter sin vila, kost och varierar sig i sina övingar man utför på gymmet.
eller vad säger ni?guardo wrote:överträning tror jag inte på längre, så länge man sköter sin vila, kost och varierar sig i sina övingar man utför på gymmet.
eller vad säger ni?ÖVERTÄNING ÄR VÄL INGET MAN KAN TRO PÅ ELLER INTE.
Det existerar deffenitivt. Har varit med om det hundra gånger…Konstigt att diskusionen om vara eller inte vara fortsätter efter ett sånt inlägg av Bartoll.
Mattis wrote:ÖVERTÄNING ÄR VÄL INGET MAN KAN TRO PÅ ELLER INTE.
Det existerar deffenitivt. Har varit med om det hundra gånger…Konstigt att diskusionen om vara eller inte vara fortsätter efter ett sånt inlägg av Bartoll.
OM MAN SKÖTER SIN VILA OCH KOST, OCH ÄVEN TRÄNINGEN, SÅ BLIR MAN INTE ÖVERTRÄNAD
Vet ju inte hur du tränaar iof!!?
guardo wrote:OM MAN SKÖTER SIN VILA OCH KOST, OCH ÄVEN TRÄNINGEN, SÅ BLIR MAN INTE ÖVERTRÄNADDet ändrar ju inte det faktum att det faktiskt existerar…
källa: [http://www.babyornot.se/menupage.php/uid/111 Baby or not]
Karl Alfred wrote:PCOFörkortningen PCO står för Polycystiska ovarier (även kallat Stein-Leventhals syndrom).
Det kommer från grekiskan där poly betyder många, kystis betyder blåsa och latin där ovarium betyder äggstock. Några kallar det ett funktionellt sjukdomstillstånd, andra ett syndrom.PCO är en sjukdom/ett syndrom som berör äggstockarnas funkton. Det kan leda/leder till oregel-bunden eller utebliven ägglossning, förstorade äggstockar och många vätskefyllda blåsor (cys-tor) i äggstockarna. Ytterligare symptom kan vara oregelbundna, glesa eller uteblivna men-strautioner, ökad behåring och övervikt. Även halterna av testosteron (manligt könshormon) och östron (ett kvinnligt könshormon) är/kan vara förhöjda. Det mest framträdande sympto-met är dock utebliven ägglossning vilket är en av orsakerna till att PCO oftast upptäcks i sam-band med barnlöshetsutredningar.
PCO resutlterar i att folikelutvecklingen och ägglossningen hämmas och att hårväxten ökar hos ca 70 % av kvinnorna med sjukdomen. För 55% innebär PCO att menstrautionerna uteblir helt och för övriga blir den oregelbunden eller gles. Graden av övervikt varierar hos PCO-kvinnorna. Det förkommer även insulinresistens hos vissa PCO-kvinnor (av typen diabets 2).
PCO konstateras vanligen genom ett vaginalt ultraljud där man tydligt kan se om äggstockar-na har ett PCO-typiskt utseende. Finns det mer än 10 halvstora blåsor brukar man säga att kvinnan har PCO. Dessutom mäter man äggstockarna för att se om de är förstorade.
Nästa steg i utredningen är att genom blodprov se om kvinnan har förändrade hormonvärden, t.ex. förhöjda värden av testosteron eller östron. Dessutom mäter man progesteron värdet i blodet (omkring cykeldag 21-24) för att se om kvinnan haft ägglossning.
Många gynekologer vill även undersöka om det finns några blockeringar i äggledarna och livmodern innan vidare be-handling sätts in.Kvinnor som p.g.a. PCO har utebliven eller gles ägglossning kan få behandling med hormons-timmulerande tabletter innehållande ämnet Klomifen (Clomivid och Pergotime). Dessa preparat ska hjälpa fram en ägglossning. Om ägglossningen ändå uteblir ökas dosen.
Det finns även hormonstimmulerande sprutor (Gonal-F) att tillgå om tabletterna inte skulle fungera. I sista hand kan man få hjälp med konstgjord befrukting (IVF eller ICSI).
Glädjande för alla kvinnor med PCO är att de är relativt lättstimmulerade. De flesta bli alltså gravida med mer eller mindre hjälp av hormoner eller liknande.Vill man inte bli gravid behandlas man med gulkroppshormon som reglerar blödningarna (främst framkalla dem om de uteblir) för att på sikt undvika cancer i livmoderkroppen (risken för det kan öka om man inte har blödningar under en längre tid).
Misstänker du att du har PCO rekommenderar vi att du vänder dig till din gynekolog eller husläkare för undersökning.
guardo wrote:OM MAN SKÖTER SIN VILA OCH KOST, OCH ÄVEN TRÄNINGEN, SÅ BLIR MAN INTE ÖVERTRÄNADVet ju inte hur du tränaar iof!!?
Hur ofta kör du till failure?
Jag drev överträningen riktigt långt. Det slutade med att jag var helt super utbränd, och då menar jag utbränd. Kunde inte jobba, kunde inte göra något alls. Gick jag uppför en trapp fick jag obehag i bröstet och hjärklappning, kallsvettning, ångest, panikänslor. Forsatte trots det att träna sjukt hårt, träningen var ett tvång. Efter varje pass mådde jag så jävligt att jag trode på fullt alvar att jag skulle dö. Tror jag var in på akuten 5-6 gånger med svåra bröstsmärtor i tron att det var hjärtinfarkt eller något sådant. Kunde inte sova, totalt likgiltig för allt, sjuk huvudvärk, feberkänsla, yrsel, illamående, hemsk ångest, dödsångest, ja listan kan göras hur lång som helst. Slutade med att tricepsfästet gick av, och hade det inte gjort det skulle jag nog ha tränat ihjäl mig. Detta är snart två år sedan och fortfarande mår jag helt jävligt varje dag. Och anstränger jag mig det minsta svarar kroppen direkt med ångest och obehag.
Jag var extremt noga med maten, sömnen och hade inget stressigt liv i övrigt, tränade ca 4 pass veckan á 1 timme per pass och 4-10 set per muskelgrupp. Körde varje set tils jag var nära eller precis till failur.
Det som jag tror var orsaken var min mentala inställning, jag tränade inte. Jag var i krig varje pass. Se Benidikt Magnusson laddning inför hans rekordlyft i marklyft, exakt så laddade jag inför varje set i varje pass. Blev för hård belastning på CNS helt enkelt, gick bra under många år men till slut gick det bara inte längre..
Mats J wrote:Jag drev överträningen riktigt långt. Det slutade med att jag var helt super utbränd, och då menar jag utbränd. Kunde inte jobba, kunde inte göra något alls. Gick jag uppför en trapp fick jag obehag i bröstet och hjärklappning, kallsvettning, ångest, panikänslor. Forsatte trots det att träna sjukt hårt, träningen var ett tvång. Efter varje pass mådde jag så jävligt att jag trode på fullt alvar att jag skulle dö. Tror jag var in på akuten 5-6 gånger med svåra bröstsmärtor i tron att det var hjärtinfarkt eller något sådant. Kunde inte sova, totalt likgiltig för allt, sjuk huvudvärk, feberkänsla, yrsel, illamående, hemsk ångest, dödsångest, ja listan kan göras hur lång som helst. Slutade med att tricepsfästet gick av, och hade det inte gjort det skulle jag nog ha tränat ihjäl mig. Detta är snart två år sedan och fortfarande mår jag helt jävligt varje dag. Och anstränger jag mig det minsta svarar kroppen direkt med ångest och obehag.Jag var extremt noga med maten, sömnen och hade inget stressigt liv i övrigt, tränade ca 4 pass veckan á 1 timme per pass och 4-10 set per muskelgrupp. Körde varje set tils jag var nära eller precis till failur.
Det som jag tror var orsaken var min mentala inställning, jag tränade inte. Jag var i krig varje pass. Se Benidikt Magnusson laddning inför hans rekordlyft i marklyft, exakt så laddade jag inför varje set i varje pass. Blev för hård belastning på CNS helt enkelt, gick bra under många år men till slut gick det bara inte längre..
Detta är ett praktexempel på överträning. Gissar att det inte är alltför många som hamnat i detta tillstånd. Det de flesta tror är överträning är något helt annat, som är en naturlig följd av att man tagit i en smula.
Hoppas att det ger med sig hur som helst även om det troligen kommer att ta tid. Lycka till!
Mats J: Jag känner igen mig i nästan allt du skrev, jag låg i fosterställning i 6 månader efter att ha tränat ung. som du beskrev. Detta var när jag var 23 år (också 75.a) – jag fick läkarhjälp.
Det är helt fruktansvärt att ej få /kunna bestämma över sin egen kropp och dess funktioner !
För mig tog det 2 år av vila från all träning innan jag blev bra igen, så hoppas det inte tar längre tid för dig!Heidi K wrote:Det ändrar ju inte det faktum att det faktiskt existerar…det klart det existerar. men det är inte s¨å stor chans att man blir det om man sköter sin träning och kost och framför allt vila bra.!….
- You must be logged in to reply to this topic.
