Står svensk bodybuilding med ena foten i graven?

Under de senare decennierna har bodybuilding i Sverige och internationellt förändrats avsevärt. Fler divisioner har tillkommit, till exempel Men’s physique, Classic Bodybuilding och 212-divisionen. Genom nya divisioner har nya ideal vuxit sig allt starkare samtidigt som bodybuilding tappat mark.

 

Utvecklingen har även fört med sig ljusglimtar som att fler kan tävla och att fitnessindustrin växer och omsätter större siffror samt genererar fler arbetstillfällen. Frågan är dock om det var det bodybuilding handlade om från början. Var det skälet till att unga en gång hittade till gymmet?

De nya klasserna har något att tillföra till en bredare skara av tävlingsvärlden. Det finns dock en del problem när det kommer till bodybuildingens framtid. Genom de nya idealen töms delvis genpoolen till andra klasser. Talanger som en gång strömmade till bodybuilding.

Det har skett vetenskapliga framsteg inom både nutrition, träning och kosttillskott, ändå håller bodybuilding i Sverige inte samma kvalitet som tidigare decennier. Visst finns det ett litet antal bra proffs, exempelvis Ahmad Ahmad och Samir Troudi 212:an, samt semiproffs som Christofer Nober. Däremot är det glest bakom dessa herrar när det kommer till byggare som kan konkurrera på de större scenerna internationellt.

 

Vi har alla fått höra om hur bra det var förr, särskilt under 80 – 90-talet som kallas gyllene perioder för bodybuilding, och det var mycket som var bra. Det tränades hårdare, och var mer kopplat till den optimala formen av byggning – den öppna klassen.

Jag minns Empire på Burggrevegatan i Göteborg i början av 90-talet. Ett gym med ruffiga betonggolv, grå-vita väggar med slitna men motiverande planscher på Mike Mentzer, Sergio Oliva eller Dorian. Det var en passionerat utformad anläggning där det lyftes tungt, riktigt tungt. Det var hardcore framför bekvämlighet. Det var lyftarbälten framför manliga korsetter, man lyssnade på Metallica framför Swedish house mafia och gymmen luktade snarare liniment än dagens allt vanligare svettlukt.

Här samlades allt från tävlingsbyggare, dörrvakter, medelsvenssons till halvkriminella och tränande poliser samt studenter. Dock lämnades det mesta av samhället utanför dörrarna. Det var inte tid för skitsnack, man satt inte i en maskin och bläddrade på en smartphone eller tog bilder mellan vartannat set. Bilder kunde tas om någon hade 2-3 veckor kvar tills tävling. Sammantaget var dem som var där, där för en sak generellt, och det var att kriga och pusha sig maximalt genom träningspassen.

Under den här perioden kunde man se Mats “Galten från Mjölby” Kardell enkelt reppa 200 i knäböj eller Ingvar Larsson på besök från Alingsås i toppform övades poser i omklädningsrummets spegel med boxaren och veteranbyggaren Dan Bergqvist.

Bergqvist var för övrigt en av dem som frivilligt gärna hjälpte gröngölingarna med träningstekniker. Han tränade hårt och var riktigt bra men var samtidigt rökare och hade sina limpor med röda prince i mjukpack som samsades med proteinpulvret i träningsskåpet.

 

Jag saknar de excentriska byggarna som bara hade bodybuilding i skallen. De som andades bodybuilding från att de gick upp och käkade sitt havregryn och äggvitor – till att de tränade och senare kom hem för att äta 4-5 gånger till och avslutningsvis somna efter tre kemikaliskt beska matskedar av Amino Fuel från Twinlab. De kanske hade ett helvete hemma, till och med var bostadslösa och slaggade på en kompis soffa, eller hade separerat med tanten eller bara var ensamma. 

Men när väl de öppnat dörren till gymmet och hälsat på personal och träningsvänner togs ett djupt andetag och de insöp atmosfären de älskade. Det var strax dags att förbereda sig inför kriget med vikterna, då var det deras stund att skina, deras tur att brottas och tämja sina inre demoner.

Det var också den här alfakulturen som la grogrunden för toppbyggare som Anders “Granis” Graneheim, Kardell, Anders “Slaktarn från Avenyn” Bengtsson, James ”The Black Viking” Roberts, Stig Eive Nilsson, Fredrik Age, Omid Parsa och många andra.

 

Det var just den avskalade formen av bodybuilding, den osminkade varianten, subkulturen där inga halvmesyrer tolererades som tog fram flera av de största namnen i svensk bodybuilding-historia.

Den här tiden kommer inte tillbaka. Ingenting kommer i närheten. 

Men även om bodybuilding som tävlingsform är i förändring så kommer ingen att kunna ta ifrån oss essensen av kulturen. Möjligheten att köra stenhårda pass, få ett brutalt tryck och må förbaskat bra – lyssnandes på Metallicas ‘Welcome home’ (Sanatarium).