Kvinnlig byggnings sista andetag

Rachel McLish -med en fysik som idag blir alltmer sällsynt.
Bodybuilding exploderade i popularitet under 80-talet och blev näst intill mainstream. Vi såg Arnold & Stallone flexa på vita duken och Mr. Olympia hölls i Göteborg 1987. Världen hade till slut öppnat ögonen för kroppsbyggning och under samma period hittade även kvinnorna till gymmen och sedermera tävlingar. Det började bra med atletiskt muskulösa och feminina linjer – men dessvärre tog det runt 10 år innan det ballade ur.. totalt!

När det kommer till legender inom kvinnlig bodybuilding ligger namn som Cory Everson, Lenda Murray och Rachel McLish nära till hands. De lyckades förmedla ett muskulöst koncept med en kvinnlig ton som inspirerade tjejer över hela världen att börja träna och tävla. De var på så vis bra ambassadörer och följaktligen nappade även filmbolag och andra företag utanför IFBB Pro League varpå sporten växte ytterligare.

De som följde idealens fotspår  och ville tävla själva missade dock den viktigaste komponenten för att lyckas, nämligen genetiken. Många tränande intensivt och målmedvetet för att nå drömfysiken – men de nådde inte ända fram hur mycket de än ville! Det gick helt enkelt inte att konkurrera med legendernas linjer eller strukturer. När så var fallet, ja då prioriterades massa istället – där resultatet blev att den feminina muskeltonen fick ge vika för maskulina drag.

Kvinnlig bodybuilding är orättvist på så vis att det är möjligtvis en promille som kommer formas som galjonsfigurerna från 80- och början av 90-talet. Ett tydligt bevis är just utvecklingen i mitten av 90-talet där deltagarna blev allt grövre och således även bieffekterna.

Till sammanhanget hör frågan om vem som bestämmer vad som är kvinnligt eller inte. Det kanske är så att de utpekade kvinnorna ser sig som feminina och även bestämmer hur de vill se ut? Personligen har jag inga problem med att tjejer är lite bitiga. Men när basröster, höga pannor, breda käkar och håravfall samt skäggväxt korrelerar med divisionens utveckling är det svårt att hylla divisionen. Det är inte heller så att det bara handlar om utseende utan det är även en hälsofaktor i sammanhanget. Det blir lätt en ond cirkel av att konkurrera med medtävlande på denna nivån.

Under 90-talet efter att Lenda Murray tackade för sig tog Kim Chizevsky över tronen som Ms. Olympia. Tillsammans med sin make Chad Nicholls lade de in alla växlar för att få henne så stor och hård som möjligt – och det blev hon också – så till den grad att hon näst intill skulle slagit en bra tungviktskille på SM. Många följde efter henne och växlade själva upp – och därigenom sattes än grövre ideal. Det var också här som kvinnlig byggning började ifrågasättas allt mer och även började tappa sin forna glans. Perioden präglades av att intresset började dräneras bland både fans och arrangörer och efter Chizevsky avslutade sin karriär tog Iris Kyle över och hon är idag den som vunnit flest titlar. Visst var hon bra – men även i Kyles fall blev det blev för extremt och freakigt för att få klassen att växa.

I ärlighetens namn: Om man tittar på de kvinnliga proffsen i byggning från 90-talet tror jag inte många av dem – om de sett resultaten innan förvandlingen – hade gått hela vägen. Som sagt tror jag att många blev blinda på vägen. ”Mycket vill ha mer” gjorde sig gällande – något som även innefattar killar i många fall.

Ett flertal är såklart ledsna över att deras division försvunnit från Olympia och Arnold Classic, men som sagt det handlar inte bara om att arrangörer och förbund vänder grenen sina ryggar – utan även att fansen har minskat kraftigt under åren. Det finns helt enkelt ingen efterfrågan i samma utsträckning som existerade under 80-talet av förklarliga skäl.

Idag finns dock Wings of Strength som är en tävling som blivit lite som en ersättare till Ms. Olympia. Men generellt är de flesta möjligheterna att tävla minimerade och så även i Sverige och IFBB. Istället finns grenar som Figure och Women’s Physique att tillgå.

De nya klasserna är till för att skapa två typer av muskulösa fysiker där den sistnämnda premierar mer massa och hårdhet. Samtidigt siktar båda på en mer feminin ton som symboliserar vad kvinnlig byggning stod för från början. Genom renässansen – eller de senaste idealen – var det naturligt att Ms. Olympia fick dra sitt sista andetag.