Forumflytt

Hej!

Som du förhoppningsvis noterat så håller vårt forum på att uppdateras in i en ny och på de allra flesta sätt bättre kostym.

Att flytta över allt gammalt innehåll är det som just nu pågår, och det är en ganska ”tung” process. Fram tills just nu (9.30, fredag) har vi flyttat följande:

* 40 041 användare
* 19 019 trådar
* 172 595 inlägg

En hel del, onekligen. Men ännu återstår en hel del till. Därför vill jag vädja till dig om tålamod. Förr eller senare (förhoppningsvis om en dryg vecka, som tempot just nu ser ut) så kommer allt material ha konverterats in i det nya forumet.

Jag vill också be dig anlägga en rymlig och generös inställning till utseendet och funktionalitet i det nya forumet. Nej, vissa saker ser inte ut som tidigare (och ska inte det heller). Vissa andra saker funkar annorlunda än förut. En del grejer är helt säkert sämre än förr. Men en hel del annat är säkerligen också bättre.

Målsättningen är såklart att det nya forumet ska bli bättre och mer effektivt än det gamla. Måhända tar det en stund att ta oss dit. Men lita på att vi tar oss ända fram.

mvh

Alex

Strandsäsongen närmar sig…

Därför plåtar vi idag årets hetaste badmode, vilket vi presenterar i juniutgåvan.

Bild 533259

Coming soon…

/Hannah

Skickat från min iPhone

Sista dagen!

Hoppas ni har passat på och spegla er så mycket som möjligt i min kunskapsglans och absorberat så mycket nyvunnen vishet som möjligt. Det är nämligen över. Det är slut. Jag vet, jag vet, er vardag är otänkbar utan mina superba blogginlägg. Mina lärdomsorienterade skrifter som generöst visas för hela omvärlden. Folk brukar beskriva de som en aggressiv atombomb som slår ner i gemene mans vardag i en explosion av lycka, kärlek och ömma smekningar på rätta ställen och fullkomligt eleverar en till vanligheten beige vardag som nu istället förgylls av kloka ord och intressanta teser. Jag håller med om den liknelsen. Men om ni ändå känner ett sorts hålrum i ert inre och eventuellt en längtan till döden, så gör inte det. Tänk så här: ni har klarat er utan mina blogginlägg i hela era liv, och nu har jag bara skrivit dem i två veckor – så det är ingen riksolycka. Ni får helt enkelt söka kunskap, levnadsetik och optimala livsinställningar på andra håll och kanter och igenom andra kanaler.

Här om dagen så satt jag och hade en av mina ”känn medlidande för mina läsare och mitt eget medvetande kommer bli större-stunder” som jag har ibland. När plötsligt en person kom fram och sa: ”tänk vilken tur alla dina läsare har haft, att få en intensivkurs om livet på två veckor istället för att gå ut i det stora blå och upptäcka det själv”. Då sa jag: ”nej, det är inte vad et handlar om, allas livsöden ser olika ut och alla har en unik livssituation. Du kan inte låta någon annan ge dig alla svaren, för det finns inget rätt!” Du måste själv ut, bli skitig, göra fel och hitta din egen väg till självförverkligande. Och kom ihåg – it ain’t how hard you hit; it’s about how hard you can get hit, and keep moving forward. How much you can take, and keep moving forward. That’s how winning is done.

Tills vidare – tja då!

/Michael. W

Luden tjockis!

Såg till min förskräckning att vikten hade seglat upp till en stabila 83,6kg här om dagen. Med det sagt samt två påskbord och en buffé i planerna så kan det bli knivigt att väga in under 84kg på söndag morgon. Ska bli intressant och se hur det här går. Kan ju heller inte träna på buffé-dagarna då jag måste vila till tävlingen. Och jag tänker INTE ta det lugnt när jag käkar buffé, aldrig i livet, go hard or go home. Jag måste svälta mig själv… Men det kommer jag inte – för jag älskar mat och är mentalt svag. Jag ät fast i ett dilemma, minst sagt.

Förutom mina viktproblem så rullar vardagen på i ett behagligt tempo. Solen tittar fram titt som tätt och jag har hittat en angenäm rutin i mitt nya liv och i min nya bostad. Träningen går bra och jag får in önskat antal timmar på mattan. Jag lever för tillfället i en bubbla. En parallell vardag vid sidan av den riktiga verkligheten. Om en och en halv vecka så spricker bubblan och jag vaknar till liv ur den silkeslena dröm jag för tillfälligt skuttar runt i. Jag är tillbaka i helvetet, jag är tillbaka i skolan.

Ha det bra!

/Michael Wang

Snön suger musten ur mig

Blogginlägg av Micke Wang, praktikant:

Vilken skillnad det är så fort det blir: kallt, mörkt och snöigt. Per automatik går man in i en zombie-liknande dvala. Man blir trött och seg, oinspirerad och lat. Man orkar inte tänka och man gör det som krävs, inget mer, ibland mindre. Men så fort solens strålar lyser med sin närvaro så brytts den trötta trolldomen och man vaknar till liv, konstig. Varför är det så? Är det någon som vet? Det kan ju inte bero på D-vitaminen solen ger – då hade man ju blivit lika pigg om man bara tar D-vitamin i tillskottsform – och det blir man inte! Och det lär ju definitivt inte bero på att det är ljust, då hade man ju alltid varit pigg så fort man vistas under en lampa – och det blir man inte heller. Så varför blir man så löjligt pigg och gulligt glad för att ett eldklot 150 miljoner km bort i rymden brinner? Det kanske är ett av livets mysterium man inte bör få svaret på…

Men nu till min träning, eftersom alla andra på denna blogg-portal skriver om sin träning så vill ju jag naturligtvis inte vara sämre. Sen att de är i Sverige-toppen i sin individuella gren och jag är en finnig tonåring som inte är torr bakom öronen är ju en annan femma.

Okej, den sport jag lägger störst fokus vid heter: submission wrestling (har ingen koppling till den amerikanska show-brottningen bara för namnet avslutas med ”wrestling”). Det är en brottningsgren som fokuserar mer på markaspekten av sporten istället för den stående brottningsdelen (men som är ack så viktig även här!). Kopplingar, grepp, strypningar, ledlås, positioner m.m. Enkelt sagt kan man säga att det går ut på att vinna över motståndaren. Antingen att få hen att klappa ut (ge upp) genom en ledmanipulation eller strypning. Eller vinna på poäng som man erhåller genom ett kast (man tar ner motståndaren på backen) eller olika positioner på marken. Den stående delen i SW (submission wrestling) är i princip som fristilsbrottning, men så fort utövarna träffar backen så blir det som sagt en markkamp. Och kan liknas med brasiliansk jiu-jitsu, som är i princip samma sak fast med dräkt.

I SW behöver man ha en väldigt allsidig fysik. Styrka, kondition, smidighet, flexibilitet, balans, snabbhet och kroppskontroll. Utöver detta måste man även ha en god teknik, vilket är väldigt avgörande i denna sport. När man vet vilka kvalitéer som krävs så bör man ju också träna efter dem – annars är man ju dum.

Det man bör lägga mest tid på är ju då naturligtvis själva sporten. Marcelo Garcia (världens bästa SW-utövare, men det visste du redan) svarade ganska så bra när han fick frågan av en elev vad som skulle hjälpa hans submission wrestling. Marcelo svarade då: ”what’s gonna help you submission wrestling is submission wrestling” vilket är väldigt logiskt. Vill du bli bättre på din sport så bör ju naturligtvis ditt huvudfokus ligga på den sportspecifika träningen. Sporten i sig kommer automatiskt förse dig med många viktiga kvalitéer, som balans, snabbhet, smidighet, flexibilitet, kroppskontroll teknik m.m.

Därefter så kompletterar jag mitt sportutövande med styrketräning. Jag styrketränar 3-4 gånger i veckan, dels för att jag är ett långt poppsnöre som behöver lägga på mig massa, men också för att styrka är en väldigt viktig kvalité att ha i SW. Min styrketräning domineras av basövnigar, olympiska lyft och i princip endast fria vikter. Varför jag nästan bara kör basövningar vet du redan!

Konditionsträningen har jag börjat se över mer och mer på sistone. Då den är så pass grenspecifik. En brottare kan ha hur bra kondition som helst i brottning men bli trött på två sekunder om han prövar boxning, och vise versa. Därför har jag slutat mer och mer köra klassisk konditionsträning och nästan uteslutande tränar sportspecifik konditionsträning. Man tar ett moment i sporten och gör den till en konditionsövning. Sen så varierar man intensiteten på det momentet för att antingen fokusera mer på den aeroba uthålligheten. Eller skruva upp intensiteten och träna anaerobt. Detta görs även i perioder, under uppbyggnadsperioden så fokuserar jag mer på syreupptagningsförmågan och sänker intensiteten men har lite längre pass. Och ju närmare tävling jag kommer så kortas passen ner lite och intensiteten ökar för att få mer mjölksyreträning och ett mer matchliknade tempo.

Veckovis ligger jag på ungefär 9-10 pass fördelat på 13-15 timmar.

Så tränar jag!

Ha det och träna hårt!

/Michael. W

Karl Alfred Club – platsen där pojkar blir män

Blogginlägg av Michael Wang, praktikant på BODY:

Hur ser det perfekta gymmet ut? Luftkonditionering? Maskiner i överflöd? Plastiga hantlar? 200-kvadratmeter motionshörna? Äckligt rena golv? Blanka ytor? Reception? Kiosk? Dunka, dunka, popmusik? Eller kanske ett hav med tightsbeklädda motionärer försedda med Nike-skor och linne? Knappast!

I en tid då alla tränar på ett överfräscht gym tillhörande någon stor gymkedja så är det få som har glömt bort vad träningen handlar om, vad den egentligen handlar om.

Blod, skit och magnesium. När du kliver in i ett riktigt gym bör du bli slagen rätt över mun med ett os av svettlukt. Det ska vara skitigt, det ska vara blod på golvet och det skall vara super-ryssigt. Gymmets innehåll skall domineras av fria vikter och de få maskiner som faktiskt finns där bör vara gamla och slitna. Annars får det vara!

bild (4) (kopia) (kopia).jpg

Dagens samhälle är strukturerat på ett sådant sätt att det nästan är tabu att ta i. Man får inte spotta i nyporna och rocka järnet. Allt ska vara så fint, man ska vara ordentlig på jobbet, man ska vara ordentlig hemma, man ska vara ordentligt på gator och torg – vart man en befinner sig ska man vara tyglad, dresserad och ordentlig. Ens inre vilddjur får aldrig chansen att lufta på gasen och bränna energi. Den är tyglad och dränkt med stillasittande arbete och civiliserad etik. Men det finns en plats, en plats där du kan gå in och släppa på alla tyglar i världen och ge järnet, en liten stund du kan gå lös utan hämningar – gymmet. Men vänta nu lite, förlåt, glömde bort att inte ens på gymmet kan man gå lös. Man ska ha rena kläder, man ska torka bort den minsta svettdroppe man avger, man ska lukta gott, man får inte skrika, man måste vara ren, man får inte ta i, man får inte släppa ner vikter och man får inte träna ordentligt då man kan skrämma folk, man är fastkedjad och dränkt.

Men frukta ej. I en uppsjö av stora gymkedjor och fisförnäma fitness-fanatiker så finns det hopp. Det finns räddning. Om du letar noga, så kan du hitta dem, oaser i en het öken – det riktiga gymmet.

bild (kopia)1.jpg

Räddningen i mitt fall stavas: Karl Alfred Club. Numero uno gym de Norrtälje. Platsen som skiljer agnarna från vetet och där pojkar blir män. Det är skitig, det är blodigt, golvet är fullt med magnesium, maskinerna är slitna och viktplattorna ligger travade i överflöd längs med väggarna. Inredningen är med bilder på gamla kroppsbyggare och träningsminnen med gym medlemmarna. Gymmet har karaktär, gymmet har den rätta känsla och gymmet har själ. Sekunden du sätter foten innanför gymmet klassiska väggar vet du vad som gäller. Då finns det ingen utväg. Du kommer inte spatsera runt och umgås med kompisar, du kommer inte mesa dig fram igenom vikter och maskiner och du kommer definitivt inte att använda gymmet som ett forum för att ragga på folk. Du kommer att kötta som om det inte fanns en morgondag och du kommer att må bra.

– Jag tränar på KAC (Karl Alfred Club) på grund av att det är billigt och för att klubben har den extra charmen, det är en skön old school-känsla. Säger Victor Lundqvist och kompisen Herman Camitz håller med
– Det är hårt, testosteronfyllt och bra. Man går in för att träna och inget annat. Visst kan man träna på andra gym också, men man kan bara bygga på KAC.

bild (3)1.jpg

Alla jag pratar med säger i princip samma sak: det är en skön känsla, det är billigt och det är slitet på ett gammalt och skönt sätt.

Trots mina hårdkokta ord kring gymmets atmosfär kan jag försäkra er om att det är ett gym för alla – alla som vill träna, på riktigt.

/ Michael Wang

bild (2) (kopia)1.jpg
bild (5) (kopia)1.jpg

Who you gonna call? Ghostbusters!

Jag kan ingenting om någonting alls i allmänhet, och ingenting om media och affärer i synnerhet. Denna dag har varit en HÖGST intressant dag – ur många perspektiv. Och för att redovisa denna dag på ett sött och fiffigt vis låter jag examinationen vara en dagsresumé i klassisk blogg-maner.

Okej, dagen börjar med ett personalmöte där större delar av hela förlaget närvarar. Till en början var det väl egentligen inget nytt under solen. Lite redovisningar om lägesrapporten för specifika titlar, någon snackar om lite framtidsplaner och administrativa grejer om hur de ska omstrukturera vissa rutiner för att effektivisera arbetet – casual, med andra ord. Men plötsligt, kliver en man vid namn Benny upp på scenen (finns ingen fysisk scen…) och äntrar händelsernas centrum. Benny börjar prata om sitt jobb. Eftersom jag är blind och döv samt satt längst bak i lokalen så hörde jag ungefär hälften av vad Benny sa. Men huvudbudskapet gick fram. Benny kan prata med döda.

Så fort ämnet om övernaturliga företeelser kommer upp på agendan så är det som äcklig gubbe sitter mellan mina ben och tittar upp på mig med de klassiska strålkastare bländande rådjursögonen och samtidigt kittlar mig på mina manliga genitalier, det är obehagligt och konstigt – men man vill samtidigt att han ska fortsätta, för det är spännande. Benny i varje fall fortsatte att presentera sig själv och berättar att han inte bara kan se döda, han kan även läsa av ens personlighet, se tillbaka i det förflutna, kolla hur man har det nu och vad som kommer att hända i framtiden. Benny är en snitsare. Och det var också därför han var med på en tidskrifts personalmöte – han var anställd för att kunna läsa av en titels framtid.

Benny demonstrerar sina övernaturliga krafter som han erhöll efter en omfattande bilolycka. Han bad en slumpmässig person som satt med på mötet att vara frivillig. Någon vill naturligtvis vara det och Benny går fram och gör sin grej. Han ber personen i fråga att tänka på en avlägsen, nära eller död släktning och sedan så berättar han fakta kring personen som endast en nära vän, familjemedlem eller närgången stalker kan veta. Och det hela är ju naturligtvis äkta. Och då känner jag bara, fan. Vad i helvete, det spelar ju ingen roll hur mycket vetenskapen kan motbevisa andevärlden och dylikt när jag får se karln rakt framför mig tala med en död och beskriva dennes personlighet långt efter HEN har dött.

Just vid det tillfället så dök den perverse gubben upp igen och började tafsa på mina genitalier, och återigen kändes det fel. Skulle kunna skriva en hel doktorsavhandling kring detta ämne utifrån mina egna reflektioner, men låter bli, då jag känner att Bodys blogg kanske inte riktigt är rätt forum för det avseendet.

Men jag tycker hela spök-grejen är riktigt spännande, men samtidigt väldigt obehagligt. Och jag tror att spänningen som jag kände förut till ämnet över gick till obehag när jag såg första paranormal activity. Det spelar ingen roll vilken varelse du har som jävlas med dig – du kan döda den och bli fri. Så vida det inte är ett spöke… Därför känner jag, att efter som det finns människor som kan snacka med döda så finns det per automatik spöken, och om det finns spöken, så kanske någon väljer att hemsöka en. Och då är det kört. Du kommer aldrig kunna döda den… Du kommer aldrig kunna bli fri.

Så, det var allt för mig. Spårade ut lite och vek av från det jag tänkte berätta om, nämligen hur lite jag vet om saker och ting, men det får bli en annan dag.

Ha det! ☺

/Michael.W

Back with a vengeance!

31 536 926 sekunder har gått sen sist, men nu har jag äntligen hittat hem, nu har konungen äntligen återvänt. Så frukta icke kära läsare, alla era behov kommer att tillfredsställas och alla era drömmar kommer besannas.

Det var med spänstiga och ytterst söta små steg som jag trippade fram med i morse till Pyramidvägen 7´s monstruösa lokaler. Med Cyndi Laupers: ”girls just want to have fun” dunkades på hösta volym i lurarna så var solskenspromenaden till BODY magazine speciell. Bortsett från att det rann blod ur öronen till följd av den brutalt höga musiken så var promenaden nästan lite magisk. Den var förväntansfull och glad, jag var förväntansfull och glad och livet lekte lite så där som den brukar göra när solens strålar letar sig fram efter vinterns dunkla mörker.

Förvirrad som vanligt så började dagen med en tripp runt i byggnaden för att hitta Bodys redaktion. Min bristande navigeringsegenskap slog in direkt och jag hittade den inte. Jag gick vilse… Men efter en viss tids furiöst sökande så träffade jag tillslut på chefredaktören i trappuppgången. Det var så klart riktigt kul att träffa Alex och det känns skitbra att vara tillbaka på Body magazine.

Men hur har då första dagen varit? Jo, den har varit lärorik. Fick lite schysst insiderinfo på ett chefredaktörsmöte, var med på inspelningen av ett Body-radio avsnitt och så har jag har käkat mat. En riktig höjdardag med andra ord.

/Michael .W

bild.jpg

Skåpställare.

Moas blogg – dag 4

Det där dags för dag fyra på praon. Lite film har kollats på men nu är det dags att börja skriva lite. Igår testade jag på tennis och man skulle kunna beskriva det med 3 ord ” Roligt men Tråkigt”. Jaa, det var väl sisådär kul fast jag tror att om jag fortsätter med det så blir det nog skitkul! Tränaren tyckte att för att bara testat tennis en gång innan så var jag grym! Fast ändå så känns inte det som om tennis är min sport riktigt, kanske nåt mer åt boxningshållet… Man vet ju aldrig! Testade kickboxning förut och det var nog det roligaste jag gjort, men klubben var skum, alltså det var typ bara ”gruppträning” så det kom nya människor hela tiden. Man vill ju liksom lära känna folk inte träffa nån i bara nån timma sen kommer det någon helt annan. Jaja, nu måste jag sluta tänka på sport! Det är som om det hjärntvättar mig på något sätt, Haha xD.
Idag blir det nog också en lugn dag här på praoen. Det är snart dag för lunch med farsan och efter det så händer väl nått och sen är det dags för lilla mig att gå hem..

Cy’all

– Moa D

Moas blogg – dag 3

WHEEY!

Tredje Praodagen och jag är ganska taggad! Börjar dagen med att skriva ett blogginlägg som jag gör varje dag. Men jag kommer inte på något att skriva. Man skulle kunna säga att jag är helt EMPTY på ord och sidan är typ vit. Har suttit i över en timme nu och bara tänkt på vad som ska stå. Och så är jag fett trött för att jag gick upp så tidigt i morse.
Är det magiskt eller? Så fort jag får musik i öronen så kommer jag på en massa saker som bara poppar upp i mitt huvud, Haha, speciellt när jag lyssnar på Eminem!
Idag blir det mat hemifrån, farsan packade ner kyckling och broccoli. Faktiskt så gillar jag broccoli, det är många som typ hatar det. Jag tycker inte att det är det bästa direkt men det funkar att äta.
Ni undrar säkert hur min arbetsplats ser ut? Eller nejnej det gör ni nog inte HeHe.. Men ändå! Här kommer en bild till er:

– Moa D

bild.JPG

Här är min arbetsplats.