Tänk vilka fantastiska människor jag är omgiven av, jag är så tacksam. Tänk om alla kände samma kärlek och ömhet över sina vänner som jag.  att vara omgiven av vänner som ställer upp i vått och torrt, vänner som finns vid min sida, vänner som bara lyssnar, vänner som säger sin mening, vänner som bara är där när det behövs. Vänner som bor nära, vänner som bor milsväga ifrån. Vänner, mina vänner som bara är bäst! Jag är så tacksam för att ni finns, finns för mig så som jag finns för Er, så som vi finns för varandra. <3
Jag får sms, mail, inlägg på FB med peppande och stärkande ord, kramar och massor av värme. Det behövs nu, jag behöver det. Är inte så stark som jag vill påstå. Detta är bra mycket tuffare än vad jag trodde för ett tag sedan. Dagen D närmar sig med stormsteg, snart ska operation bli av. Vad händer sen?? Hur kommer jag att må? Hur kommer ärret att bli? Hur kan jag träna? Hur, hur, hur??? Så många frågor utan svar. Jag som är kontrollfreak, det är så svårt när jag inte har svar. Vet inte heller om jag vill ha svar på allt. Tänk om jag får svar som jag inte vill höra. Jag undrar bara varför JAG?? Jo, för jag är starkare än alla andra. Jag klarar detta bättre, det är därför jag drabbas. Så jag tar denna smäll. Jag kommer att resa mig igen och vara än starkare. Säger som Torsten Flink, JAG RESER MIG IGEN!
Men jag vill skicka en cyber kram till alla vänner som jag inte träffar och kan ge en kram på riktigt, som alltid ställer upp, finns och bara orkar med mig. Framförallt en super kram till min familj som står ut med mig
Glimten i ögat och en litet hopp så kommer allt bli bra, snart det är nära nu!
 
Kram och Glad Påsk!
 

Vilken helg, vilken underbar helg det har varit. Var till Åbo med yngsta sonen och hans hockeylag på Cup. Vilka killar, vilka kämpar de gav allt. Vi föräldrar som var med var nog svenska hockeyhulliganerna. Vi ropade och skrek ramsor och hejade fram våra 11 åringar till max. Det var verkligen hysteriskt roligt och spännande. Vet inte om jag orkar var hockeyföräldrer vilken spänning, hjärtat hoppar frivarv och nerverna var utanför kroppen. Värre än VM.
Heja heja heja Bålsta!!
Nu har vi kommit hem, glada och nöjda med ett välförtjänt silver och guldet hängde på en skör tråd som avgjordes i filnalen med straffar.
En underbar helg med massa glädje!!
 
 

Hur mycket kan man känna, hur mycket ska man orka gå igenom. Ledsen, glad, frustrerad, arg, irriterad, lycklig, instängd, fri, likgiltig, rationell, logisk, ologisk, livet ….. vågar inte vill inte tänka. Ja, hur mycket ska man känna, hur många tankar kan det fara igenom ens huvud och ens medvetna. Det går som en bergodalbana, upp och ner, glad och ledsen, arg och glad. Livet är en prövning, och jag ska övervinna varje steg, det har jag gjort hitintills och kommer så att fortsätta, det är så de flesta av er känner mig, som en stark vinnare som alltid vinner över mig själv.
Jag vill bara säga TACK till er alla som finns hos mig, stöttar och hjälper mig och min familj genom denna tragedi.
Kärlek till Er alla, och en sak ni ska veta, ta inget förgivet. Lev idag och skjut inte upp något till i morgon, säg det ni vill säga och visa er kärlek till varandra, man vet aldrig vad som händer nästa minut. Livet är NU!
 

Kom till UAS kl 12.30, träffade då en sjuksköterska som tog massa prover. Därefter träffade jag läkaren som meddelade att remissen inte var skickad till röntgen.. hmm ev blir det ingen röntgen i morgon sa han, men det brukar lösa sig så vi håller tummarna. Annars är det bara att åka hem och göra om allt en annan dag. Klantigt kan man tycka. Nu är jag dock här och väntar. Gick ut en sväng på eftermiddagen, träffade en kompis och passade på att äta ute (tack Kina). Pasta med oxfile och gorgonsolasås, smaskens.
Väl tillbaka på avdelningen, avd 50F så går jag till dagrummet och glor en sväng på tv, och pratar med de få personer som sitter där. 1 dam på dryga 70 år och 2 medelålders herrar på 50 år. Vi utbyter sjukdomsfall, men hallå!! detta är inte jag.. jag vill prata träning, kost och hälsa… inte sjukdommar. jaja, får väl anpassa mig lite då
Nu har jag fått 4 små vita hjärtan som skulle göra blodet tunnare, jag har duschat igen och ska snart sova för att med spänning se vad som händer i morgon.
Tack för alla stöttande ord och tankar.
Missade att skriva att  katt Simba gjorde en djupdykning i toaletten idag innan jag for till ackis, gissa om jag garva, han blev visst lite rädd
Kram

Det är precis så som jag känner mig. Vill så mycket men orkar inget. Vågar inte heller orka, rädd för att det ska bli fel. Fel som inte kan repareras eller kommer att bli allvarligare utgångar på. Tristess, uttråkad och ledsen. Jag vill ha roligt, jag vill kunna dansa, träna och resa. Just nu kan jag inte göra något av det. Andra pratar om sin träning, sina resor, sina framtidsplaner, jag tänker bara på dagen. Fångar just denna dag, men hur? Jo med samma tankar, samma känsla som igår och som i förr går. Jag tänker bara på mitt hjärta. Vad händer? när händer det? jag vet ju knappt något.
Idag hoppas jag på mer svar, jag ska idag läggas in över natten för att genomgå ordentlig undersökning. Jag hoppas att jag kommer att få ett operationsdatum. Avskyr att leva i ovisshet, som min vän Åsa sa,”Sussi du klarar inte väntan, men rehabiliteringen är du stark i” Och det stämmer så väl, ( tyckter inte om att vänta på tomten, då klättrar jag på väggarna). Jag måste få veta, jag måste få känna att jag gör framsteg. Återigen lever i tristess.
Idag skjutsar min goa pappa mig till sjukhuset, det är med spänning och förtvivlan som jag åker dit. -undra vad dem hittar, undra vad dem kommer fram till, hittar dem nya saker som måste åtgärdas innan operation. Ja den som lever få se…;-)
Om jag får använda dator ikväll på sjukan kommer jag att skriva vad som har hänt och vad de har för planer.
Ha en underbar dag, jag finns på mobilen om ni vill få min tid att gå.
KRAM på Er!

Dagarna springer iväg. 16:e mars, våren är här kan man säga. Fåglarnas kvitter och solen som skiner. Underbart, kan inte få nog av de härliga vårkänslor som spritter i kroppen. Vill bara vråla ut mitt vårskrik. Igår träffade jag min underbara kusin Ulrica, vi är nog lika tokiga i träning, kost och hälsa båda två. Jag imponeras av hennes driv, prioriteringar och framförallt kunnande inom detta område. Vi träffas dock alldeles för sällan. Ulrica och även hennes underbara syster Helena som även jag kallar syster, vi har alltid funnits för varandra, även om det tar långtid mellan gångerna då vi ses, men om det gäller då finns vi där ”always” Tack mina systrar
Idag ska vi ut med jobbet, bowling och middag. Jag laddar för att vinna, sist så gick det inte lika bra med bowlingen. Vi ska även få sällskap av en kund/leverntör. Utmaning det tycker jag om, än fler att slå i bowlingen. Imorgon kommer Kicki och Johan på middag, det ska bli så trevligt.
Jag har nog missat att skriva att jag träffade en kille Fredrik Carlsson som har hjälpt mig med ett kostschema, det känns super att äta efter hans modell. Det innebär att jag ska äta 1596 kcal/dag, fördelat på protein 41% , fett 23%, kolhydrater 36% detta ska jag följa söndag – fredag, fritt fredag kväll och lördag. Jiiippi!! Känns inte omöjligt för fem öre.
Om tre veckor ska jag tillbaka till honom för nya mätningar. SUPER!! vill inte tappa förmycket men vill heller inte gå upp i vikt nu när jag inte kan träna med samma intensitet.
Nu ska jag dra iväg till jobbet, ha en underbar helg alla goa!
 
KRAM

Igår  gjorde jag mitt egna lilla vår infall… jag klippte av mig håret.Tack snälla, bästa Annelie på Englahår i Bålsta, Du vet hur du ska göra med detta barr  Jag blev väldigt nöjd. Sist jag klippte av håret var 2003, då blev min dåvarande man inte så glad.. men han har inget att säga till om nu om den saken så nu var det dax igen.. här ser ni ”tofsen  Min nuvarande man blev nog lite chockad men tyckte nog att det blev bra trots allt. Resultatet kommer här….
Idag har det varit en underbar dag. Solen sken och man kände vårluften fläkta. Så underbart skönt med detta ljus som är när man åker till och från jobbet, underbart!!
Påvägen hem från jobbet stannade jag och hämtade min äldsta son Anton, vi åkte till Sats och körde ett styrkepass tillsammans, super mysigt och kvalitetstid som heter duga. Körde igenom rygg, axlar och lite triceps och mage. Kändes skönt att köra ett enkelt pass. Snart får jag köra ordentligt igen, snart kan jag börja räkna ner på riktigt. Om en vecka åker jag in på kranskärlröntgen. Sen hoppas jag att operation är nära. Nu vill jag få allt överstökat.
 
Ha en skön vecka/ helg alla glada.
 
 
 

Utlämnande….. men sanning!
Min första son var född, med ett akut kejsarsnitt. Efter en massa infektioner i snittet och mjölkstockningar så forsatte livet sin ila gång. Två år senare kom nästa guldklimp, denna gång med ett planerat snitt. Även denna gång vägde jag in mig på förlossningen med 30 kg plus på vågen och den visade dryga 94 kg. Ärret på magen gick från naveln och neråt. Såg ut som om jag hade en rumpa på magen. Detta ärr gjorde ont inom mig (fåfängan), trots att det kommit mest vackra jag har. Dubbel bottnad känsla. Jag sa då att en vacker dag ska jag fixa till ”rumpan på magen” innan jag blir 40år ska den vara borta sa jag.
Våren 2007 separerade jag och min man. Vi skildes som goda vänner och har en fantastisk vänskap. Jag har träffat en ny man som är mannen i mitt liv. Mitt X har också träffat en fantastisk kvinna som jag bara avgudar.  ”BIG HAPPY FAMILY”
Hösten 2007 kom den dag som skulle förändra min kropp radikalt. Jag hade då tränat hårt och gått ner mycket i vikt. Vägde då 64 kg, den matchvikt som jag nu också vill ligga på  ;-). Jag hade bestämt mig för att göra en bukplastik, jag kollade runt en massa på olika kliniker, bokade rådgivning. Första mötet var med Magnus Hober på Improvakirurgcenter. En fantastisk människa. Han lyssnade och förstod direkt mitt dilemma, han visade vad han kunde åstadkomma och gav förslag till proportionella förändringar som han kunde göra med mig. Han har en gedigen kunskap om detta och har ett estetiskt tänkande som jag fastnade för. Vi fann varandras förtroende och bokade datum. Den 26 oktober 2007 var dagen D.
Den 26 oktober:
Jag vaknade hemma på morgonen, duschade med en speciell tvål som man ska tvätta sig med inför operation. Jag åkte in, fick skjuts av Ronny (min stöttepelare) som var kvar en stund på kliniken innan jag skulle in till operation. Jag rakade mig, talade med narkosläkaren Peter (en rolig spellevink som fick mig lugn).  Magnus ritade på mig hur han skulle skära (såg ut som en streckgubbe) till sist blev jag in smetad med någon gulbrun smörja ;-). Sen fick jag något lugnande. Somnade och sov sött som en lite ”sessa”. 6 timmar senare vaknar jag ur min ”skönhetssömn” hahaha…skönhet… ja det var det ju i ordets rätta bemärkelse, vaknade och frågade hur det hade gått. Allt hade gått super. Jag hade fått bort min mage, 1,5 kg överflödig hud och 1 kg fett hade han tagits bort. Jag hade blivit uppskuren runt om. Jag bara log, tårarna rann och jag var lycklig. Magen var borta. Efter en stund kom Ronny upp och hälsade på. Jag somnade och vakande om vartannat, lite påverkad av morfinet. Fick sätta på mig en gördel som såg till att jag inte svullna. Hade fyra dränageslangar med påsar hängande från höfterna som fylldes med blodfylld vätska. Jag låg kvar på kliniken över natten, dagen efter när jag blev hämtad av Ronny var jag pigg och allert. Magnus var lite förvånad att jag var så pigg, men jag levde nog på lyckoruset att jag hade blivit av med magen. Sen var jag ”nykär” i Ronny, livet lekte. På vägen hem stannade i Kista för att gå på apoteket för att hämta ut lite smärtstillande. Med 4 dränageslangar hängande från höfterna som jag fint packat ner i en ICA påse, så gick jag genom Kista C, det var kanske inte det bästa jag har gjort men, jag är stark och har hög smärttröskel. Jag mådde så bra!!! Gick dock på värktabletter, men inte riktigt så ofta och mycket som Magnus hade föreskrivit
Efter en vecka togs dränageslangarna bort och några stygn. Jag tejpade mitt ärr dagligen i 6 månader. Efter en vecka var jag även åter tillbaka på jobbet stark, nykär och med hög smärttröskel gjorde att jag så snabbt kunde vara tillbaka. Jag är stark, jag gjorde saker som Magnus sa att jag inte kunde göra på ett bra tag. Men jag kunde, jag är inte av den ”klena” typen. Jag bara gör det som jag vill och som måste. Jag är inte den som känner efter. Har ju varit med om värre saker
Jag hade gördel på mig dygnet runt i 3 veckor och på dagtid ytterligare 3 veckor efter det. Tog av mig den när jag skulle duscha. Det var ett litet hål så att jag kunde göra mina toalett behov på ett enkelt sätt. Jag började efter en vecka gå lättare promenader (jag hade ju hund på den tiden, och han skulle ju ut flera gånger varje dag). Efter ytterligare 6 veckor började jag träna normalt, dock tog det lång tid att träna magen ordentligt. Mina magmuskler var lagda på plats och ihop sydda så jag hade ingen kraft. Tog tid att hitta musklerna.
Efter ett tag började kroppen få den form som jag eftersökt. Jag har funnit musklerna och träningen börjar ta form. Men för att krångla till det lite till så passade jag att göra nästa operation 2008, ville då fixade till ärret och fettsugningen på magen som hade blivit ojämnt. Nu är jag nästa nöjd.  Efter några veckors konvalisens så började jag träna igen och gick på alla möjliga pass… men jag kände att jag fick sämre och sämre kondis.
Började hösten 2011 med ren styrketräning, och målet att ställa upp på luciapokalen 2012 sattes upp.  Träffade Andreas som skulle bli min PT och hjälpa mig nå målet. Då kom bakslaget,  december 2011 hjärtklaffsfel. F-N men varför??? Okej, optimisten målet får jag skjuta på till 2013, fåfängan lever kvar och jag ger mig inte. Nu ska jag genomföra ytterligare en operation och då är det inte en ”skönhetsoperation” nä, nu är det en hjärtklaffsoperation. Ytterligare ett ärr på kroppen. Det tär på min fåfänga men, men… jag får leva och jag älskar att leva livet.
Men som en vän sa, det ska synas att man levt och det gör det garanterat på mig. Våga vinn!!
Fåfängan lever, och jag är den sista som ger upp…
 
 
 

Jag har hittat en superbra receptsida för bla Er som håller på med Fitnessfighten samt tränar och vill äta rätt.  Här hittar ni bla näringsvärde på olika produkter,  kcal, protein och kolhydrats innehåll. Massor av tips på recept. Läs och testa. Kan rekomenderas!
Gå in på: http://stefansmat.blogg.se/
 
 

Nu händer det saker igen…
Tänk att det kan vara stiltje en längre tid för att det senare ska hända allt på en gång. Nu börjar nervositeten komma. I tisdags var jag hos läkaren för att göra nytt EKG och prata alternativ till klaffar med läkaren. Efter en massa diskussioner och lyssnande på hjärtat förstod han att jag var ”begränsad” som han uttryckte det hela att leva mitt liv som jag ville. Med andra ord blir jag nu prioriterad. Idag torsdag fick jag brev från UAS och ska den 22:a mars skrivas in och göra nya undersökningar och ny kranskärlröntgen den 23:e mars. Blir med andra ord inlagd en natt. Ja ja, det är väl till att vänja sig. Nu är i alla fall ruljansen igång. Jag bad om när jag var hos läkaren i tisdags att operation kunde ske den 16:e april, lite med glimten i ögat, jaha ja sa farbror doktorn varför just då… jo det är så att jag har då hunnit med att fira påsk, registrerat moms och arbetsgivaravgifter och betalat dessa samt gjort löner för april. Ja, så det vore ju bra sa jag Inte ett dugg planerande…. Hur det blir med den operationsdagen får vi se, vem vet, det kanske blir tidigare. Nu ska jag först till tandläkaren i morgon, för dit måste man också gå innan man ska operera sitt lilla hjärta;-) sen väntar åtgärderna den 22:a resp. den 23:e mars. Efter det kommer nog operationsdagen. Blev lite full i skratt i alla fall när jag fick kallelsen, jag ska beskriva min alkoholkonsumtion. Dricker jag förmycket?? Ja jorå så att… hmm,.. no comments…
 
Frågan var ställd så som följer:
”Hur ofta dricker du 4 standardglas eller mer vid ett och samma tillfälle, tex. en kväll?
1 standardglas är=

2 lättöl á 33cl
1 mellanöl (2,25 – 3,5%) á 50cl
1 starköl á 33cl
Vitt/Rött vin 12cl
Starkvin á 8cl
Sprit á 4cl

Nu dricker inte jag ofta och mycket, men att dela på en flaska rött till middagen en fredag skulle med andra ord vara förmycket. oj oj… tänk vad många det är som dricker förmycket.;-)
Ja ja nog om detta.
Längtar trots allt till operation, eller egentligen till efter då jag kan få leva ett liv som jag vill leva.
Så sakteliga går det framåt i alla fall.
 
Hej hopp… forsättning följer!!
Ja just det, 4-6 veckor konvalisens, jippi!!! Vem vet, kanske hinner jag vara med och tävla i december