Bloggandet har lite ofrivilligt fått ta plats längre bak på prioriteringslistan de senaste veckorna, med mycket att göras och prioriteringarna får roddas om. Oavsett så har jag nu tänkt flera dagar att skriva ett inlägg om det som just titeln beskriver. Om sin egen lägstanivå och en händelse som drabbar mig själv väldigt ofta, både på gott och på ont.
Om jag skall tala ur min egen synvinkel, så är jag en person som sätter enormt höga krav på mig själv. Detta speglar mig självklart alltid, men någonting som jag just har märkt och tänkt på extra mycket de senast två veckorna. Att sätta mål, och ha höga mål är något positivt i de flesta fall eftersom man kämpar väldigt mycket för att uppnå dessa. Däremot så resulterar detta i att jag sätter mycket press och krav på mig själv. Frivilligt såklart, men ändå vissa gånger slår det mig att ”misslyckanden” av för högt uppsatta mål tar väldigt hårt på den mentala biten, något som ofta annars är en av mina större styrkor. Alla har dåliga dagar och när de infaller och jag presterar inte så bra som jag vill, leder detta till en känsla av ett misslyckande vilket gör att jag egentligen gräver min egen grav. Detta fick mig att tänka till då jag de senaste passen har tyckt mig prestera sämre än vad jag ska. Men just vad jag skall och inte, är bara vad själv har bestämt mig för. Mål är bra, men mål skall driva dig och få dig motiveras, inte sänka dig och känna dig sämre.
Kortfattat så är mål bland det viktigaste jag vet för utveckling och motivation, men målen som du sätter upp måste även vara rimliga och snälla mot dig själv. Genom att sätta ”för” höga mål gör detta att min lägstanivå också måste höjas, trots att den redan är hög? Detta gör att min lägstanivå resulterar i att bli väldigt hög och inte ger något utrymme för sämre dagsform med sämre prestationer. Så för att istället dela upp de för stora målen till mindre delmål som blir hanterbara vilket lyfter mig och ger min lägstanivå tillåtelse att vara, utan att vara extrem och slippa skapa en stress för mig. Att stress, både fysiskt som mentalt inte är bra är ingen världsnyhet, så genom att inse att detta stressar mig gäller det att tänka om, och tänka nytt. Det jag kom fram till var att det var mina mål som är satta för högt för snabbt, och att min lägstanivå därför blir därefter och ger mig inget utrymme till prestationer som inte är till 300% varje pass. Så nya mål och med nytt tankesätt så vill jag bara till alla som har liknande tankesätt, vilket jag ändå tror kan vara fler än jag, säga att målen är för att motivera oss, sporra och ge oss en utmaningen, inte tvärt om.
Ta hand om er, både kroppen och knoppen och var snälla mot er själva. Våga misslyckas för att lyckas. Lär, gör om och gör rätt.
Många varma kramar från Jenny
